Kroppens förändring

Det är så sjukt hur kroppen återhämtar sig så snabbt. Magen var ju kvar som väntat, har gått ner ca 7 kg men den mesta av all värk är borta. Foglossningen är bättre även om jag känner av den fortfarande så kan jag gå igen, jag kan böja mig ner och plocka upp saker på golvet, jag orkar själv hämta saker och känner mig lättare och piggare. Värken över höger revben är kvar även om det inte är lika farligt. Kunde sova på mage redan samma natt och det var underbart!!

Förlossningsberättelse

Hela lördagen hade jag värkar men det var inte förrän på kvällen det satte igång ordentligt. Hela dagen var jag nervös att det bara skulle slå till och gå jättefort så ungefär klockan 19.00 ringde vi förlossningen bara för att kolla om de hade plats. Annars behövde vi ju åka lite tidigare om vi skulle åka ända till sthlm och vara lite mer förberedda. De hade det lugnt på förlossningen och vi var välkomna in, det var skönt att höra men vi stannade hemma lite till. Vi satte oss och såg på film samtidigt som jag klockade värkarna med en app på mobilen, jättesmidigt. När det började bli mer regelbundet med en värk var tredje minut så åkte vi in. Klockan var då 21.00 och det kändes helt ok. Det var jobbigt under värkarna men kändes ingenting mellan. Det är en ganska konstig känsla. Emil var smart nog att fråga om vi kunde stanna och köpa lite dricka på vägen in under en värkpaus hihi så då var det ju inga problem. Resan in var alltså inte som i en dimma som det var med Frank utan vi satt och skämtade och skrattade.

Väl inne undersökte de oss med ctg och värkarna kom precis var tredje minut. Jag var öppen 5 cm så jag fick ett rum direkt, klockan var då 22.00. Den här gången tog de mig på allvar bara för att de såg att förra förlossningen gick så snabbt. Den här gången slapp jag sitta i väntrummet på en kontorsstol fram till krystvärkarna utan denna gång fick jag prova pilatesboll, gåbord och upphöjd säng osv. Jag kunde ta en macka, dricka, prata med barnmorskan och testa lustgasen i lugn och ro. Klockan 23.00 testade jag lustgasen för första gången och då började det bli riktigt jobbigt. När de då sa att jag bara var öppen 6 cm kändes det lite hopplöst. Kändes jobbigt att det skulle göra mycket ondare men det var precis så jag kände med Frank och sen gick det ju fort. 

ctg i undersökningsrummet

Det gick ganska fort denna gång också. 23.30 var jag öppen 8-9 cm och 23.55 var jag öppen 10 cm. På slutet kommer jag inte ihåg så mycket. Kommer bara ihåg att det kändes mycket jobbigare allting än under Franks förlossning. Jag hade svårare att slappna av och andas rätt, var väl iof sig inte lika förberedd heller. Jag tyckte allting tog längre tid också och när värkarna började övergå i krystvärkar var det svårare att känna om jag skulle krysta eller inte. När de riktiga krystvärkarna satte igång var det nästan som en befrielse även om det var fruktansvärt jobbigt. Man kan liksom inte stå emot krafterna och fastän det känns helt mot naturen att ta i och krysta när det gör så ont så blir det bara så. 

Sedan började tumultet. Under krystvärkarna började de misstänka att bebisen låg med rumpan ner och att de kunde känna en fot. De såg nämligen bebisbajs. Det började komma in andra i rummet. En läkare som inte heller kändes helt säker och ville ta in ett ultraljud. De insåg att de inte skulle hinna och tog in en mer rutinerad barnmorska som skulle titta. Det kändes som hon stoppade in två armar i underlivet och vred om. Det var det värsta under hela förlossningen, värre än när bebisen kom ut. Jag skrek och slog bort hennes händer från mig. Jag bad att dem skulle sluta och fick panik. Fick panik över smärtorna och för att de inte verkade ha riktigt kontroll. Jag visste inte om det var ok att föda såhär, om barnet mådde bra osv. Man får ju höra att man snittas om bebisen ligger i säte. Jag skrek "Kan vi inte snitta" för jag stod inte ut och tänkte att om den ligger i säte kommer det säkert göra ännu ondare och ta ännu längre tid. Emil försökte lugna mig och sa att Hugo kom ju i säte och det hade gått bra. Jag kommer ihåg att jag själv blev förvånad över hur mycket jag skrek. Skrek så jag blev hes i halsen och ropade på mamma.

Räddningen var när Emil sa att han såg foten, då såg jag iallafall ett slut på det hela... att det kanske närmade sig. När halva kroppen kom ut förväntade jag mig att det var slutet som när man föder med huvudet först, då kommer ju det värsta först och sen slinker bara kroppen ut. Desvärre fick jag vänta till nästa krystvärk med halva bebisen kvar i mig tills ett nytt plopp kom och huvudet var ute. Klockan 00.37 var det över... bebisen lades upp på bröstet och jag kunde äntligen andas ut. 

Första mötet 

Bebisen lät inget och var alldeles blå men personalen gjorde inget och efter ett tag skrek hon till. Då frågade de om vi såg vad det var för kön... hade inte tänkt på det men kikade och det var en liten flicka som vi trott. Emil fick klippa navelsträngen och när jag frågade vad klockan var och han svarade 00.37 då började jag gråta. För en liten stund tänkte jag på mamma och det var rätt magiskt/sorgligt/läskigt att det var som ett tecken från mamma... att hon var där med oss och fick oss att tänka på henne i vår största stund. Jag är glad att det blev så för på nåt sätt kommer mamma alltid finnas i Jonna, det kommer alltid vara väldigt speciellt!

I ca 2,5 timmar var vi kvar på förlossningen så jag fick sys, Jonna fick amma en stund, mätas och vägas och vi fick vårt efterlängtade fika. Jag och Emil pratade om det som hänt, hans upplevelse och min. Emil var nog nära att svimma under slutet men skärpte sig för min skull. Han såg ju allt mycket klarare än jag och han tyckte att det verkade som ingen riktigt visste vad de skulle göra. 

Stolt pappa

Ordentlig analys av varandra. Såg så klok ut redan från första stund.

Mäter och väger.

Jag duschade direkt och kunde själv gå upp till BB. Med Frank kunde jag inte gå på hela första dygnet och drogs upp i säng pga andnigen. Det var jobbigt med andningen denna gång också men inte alls lika farligt. Jag hade ont i halsen av att ha skrikit, var öm i hela underlivet och fick träningsvärk i armarna efter att ha tagit i så vid krystvärkarna. Men såååå lycklig!!

Togs emot på BB och fick gå och lägga oss direkt 03.45. Behövde inte ens väcka Jonna för att amma som vi behövde med Frank. Sov inge vidare ändå men det var nog pga lycka. Vaknade ca 09.00 åt frukost och kontaktade familjerna. Resten av dagen väntade vi på läkaren, vilade och slappade för att sen åka hem vid 15.30. Allt var så enkelt denna gång och vi såg fram emot att träffa Frank och se honom tillsammans med Jonna.

Två av världens finaste...

Första kläderna på. Storlek 50 var stort!

Första bebisen som föddes den 24 Mars.

Nu bär det av hemmåt.

Välkommen Jonna!

Nu är hon äntligen här vår fina lilla tjej

Den 24 Mars klockan 00:37 kom du till världen.

Du kommer alltid vara speciell för oss, du är mormors lilla flicka som kom nästan exakt på klockslaget fyra dygn efter att mormor tog sitt sista andetag... Du är glädje och tröst mitt i det mörka, du är lycka, kärlek och framtid...

...du är vår lilla älskade rumpnisse!

Nu händer det!

Med förväntan och skräckblandad förtjusning sitter vi och väntar... Vi väntar på vår lilla Jonna!

Det började i morse helt odramatiskt med att jag misstänkte att slemproppen gått. Vi åkte till Tunavägen för att träffa resten av familjen och i bilen dit började jag misstänka att värkarna satt igång. Det var svårt att säga exakt eftersom jag på slutet tyckt att det varit jobbigt att åka bil, att magen krampar och det gör ont vid minsta gupp. Denna gång kändes det ändå lite annorlunda. Det kändes inte i magen utan i ryggen och det kom då och då. På Tunavägen blev jag lite stressad av att de fortsatte komma. Är så orolig denna gång att det ska gå så fort. Vill vara mer förberedd denna gång och inte sitta i väntrummet under hela värkarbetet. Emil satt och log i bilen hem... han längtar!

Vi åkte hem, åt och sov. Jag kunde sova utan problem, kände ingenting och var inte orolig och låg och tänkte. (Kom på att jag i natt faktiskt drömde att jag fick barn... dock var barnet gigantiskt, vi får väl se hur stor hon blir hihihi)

Nu sitter jag och klockar väkarna... det känns pirrigt, spännande och nervöst. Det går ca 5-10 min mellan varje värk och de är i snitt 40 sekunder långa. Sen får jag sammandragningar så fort jag gör nåt så det är svårt att veta om det är värkar. Är rädd att denna förlossning kommer bli heelt annorlunda och ta jättelång tid. Känner mig inte alls förberedd denna gång. Är dock glad efter allt som hänt att jag ser fram emot detta och att få träffa vår lilla skatt!

Frank är lite förberedd på vad som ska hända. Han har varit med och hämtat upp bebisens vagn och ställt in barnstolen i bilen och så. Han har gått omkring hela em och frågat "Nu kommer Jonna?" Han vet att han ska sova hos farmor och att mamma inte kan följa med.

Emil har lämnat Frank precis och tydligen fick han panik. Emil har aldrig sett honom så panikslagen tidigare stackaren. Han känner väl att nånting är på gång han också. På slutet har han inte velat bli lämnad själv utan mig eller Emil och inte velat sova borta. Nu hoppas man bara att detta sätter igång nu ordentligt så han inte behöver bli lämnad så länge. Älskade lille store Frank!