Kroppens förändring

Det är så sjukt hur kroppen återhämtar sig så snabbt. Magen var ju kvar som väntat, har gått ner ca 7 kg men den mesta av all värk är borta. Foglossningen är bättre även om jag känner av den fortfarande så kan jag gå igen, jag kan böja mig ner och plocka upp saker på golvet, jag orkar själv hämta saker och känner mig lättare och piggare. Värken över höger revben är kvar även om det inte är lika farligt. Kunde sova på mage redan samma natt och det var underbart!!

Stolt storebror

Oh vad vi såg fram emot att komma hem för att träffa Frank och se hans reaktion. Vi svängde in på Toys´r us för att köpa en present till Frank från Jonna så hon skulle hamna på plus direkt. Vi möttes redan i garaget av farmor tillsammans med en glad Frank. När vi steg ur sa han inte ens hej till oss utan det enda han frågade var: "Var e Jonna?". Han blev alldeles sprallig när han såg henne i bilbarnstolen och ville pilla på henne hela tiden och bära bilbarnstolen. När vi kom hem ville han klä av Jonna ytterkläderna och bära henne. Han fick iallafall sitta med henne i knät i soffan. Med andan i halsen såg vi honom peta henne i ögonen, munnen och näsan men Jonna var tålig.

Kina och Ingemar var också där. När Kina frågade Frank om hon fick hålla i Jonna så sa han snabbt "Nej!"

Som tur var kunde vi ju fiska fram presenten och det blev en riktig hit. Den satt han med bra länge och även dagarna efter... så det är ett tips!! Det var en blå Blixten Mcqueen med bilbana som han önskat sig länge. 

När Jonna kom blev Frank väldigt intresserad av hur det var när han var bebis. Han ville hela tiden titta i sin fotobok och särskilt på bilden där han hade en svart navel som Jonna hade. Han har pratat mycket om den naveln tills den trillade av efter fyra dygn.

Frank är väldigt glad att ha Jonna och det är henne han frågar efter det första han gör på morgnarna eller kommer hem från dagis. Han vill så gärna hålla och krama henne och pillar på henne hela tiden. Det blev så mycket att vi kände att vi var tvugna att lämna honom på dagis för att få en lugn stund. Tanken var att ha honom hemma men det hade inte gått. Han blev lite väl uppvarvad och väldigt intensiv kan man säga.

Han är väldigt stolt över henne också har vi märkt när vi träffar andra. Då vill han stolt visa upp henne och då värmer det i hjärtat.

Självklart har han reagerat även med att vilja bli mer buren mer och att jag ska natta osv. Han vill ibland inte att jag ska amma men accepterar att han får vänta på sin tur. Någon gång har han sagt att "Jonna kan gå tillbaka i magen" eller "Det är bara Franks pappa" osv men mest har det visat sig i att Frank börjat trotsa på ett helt annat sätt. Han lyssnar inte längre och testar gränser hela tiden. Vi har blivit tvugna att bli arga oftare och ändå verkar det inte hjälpa. De första tre dygnen var som semester när det bara var Emil, Jonna och jag men nu under påsken har vi blivit helt slut av att ha koll på Frank som gör en massa hyss eller går och väcker Jonna stup i kvarten. Känns som man måste hålla ett öga på honom hela tiden nu. Däremot har han kunnat leka mycket mer självständigt sen Jonna kom.

Helt plötsligt blev Frank så stor. Visst vi hade hört det av andra och var förberedda på det men det blev sån himla kontrast så himla fort. Vart tog vår lille Frank vägen? Vår bebis? Hans huvud, händer, mage... ja allt blev så stort. Man kan ju klappa på hans kinder med hela händerna och rumpan är ju gigantisk när man ska byta blöja. Han pratar så mycket och förstår så mycket så det är nästan så man får påminna sig själv att Frank inte är så stor ändå och inte förstår allt bara för att han blev storebror över en dag. Tänk att lille Frank alltid kommer vara stor från och med nu! Jag tror han kommer bli en härlig och kärleksfull storebror till lilla Jonna.

Förlossningsberättelse

Hela lördagen hade jag värkar men det var inte förrän på kvällen det satte igång ordentligt. Hela dagen var jag nervös att det bara skulle slå till och gå jättefort så ungefär klockan 19.00 ringde vi förlossningen bara för att kolla om de hade plats. Annars behövde vi ju åka lite tidigare om vi skulle åka ända till sthlm och vara lite mer förberedda. De hade det lugnt på förlossningen och vi var välkomna in, det var skönt att höra men vi stannade hemma lite till. Vi satte oss och såg på film samtidigt som jag klockade värkarna med en app på mobilen, jättesmidigt. När det började bli mer regelbundet med en värk var tredje minut så åkte vi in. Klockan var då 21.00 och det kändes helt ok. Det var jobbigt under värkarna men kändes ingenting mellan. Det är en ganska konstig känsla. Emil var smart nog att fråga om vi kunde stanna och köpa lite dricka på vägen in under en värkpaus hihi så då var det ju inga problem. Resan in var alltså inte som i en dimma som det var med Frank utan vi satt och skämtade och skrattade.

Väl inne undersökte de oss med ctg och värkarna kom precis var tredje minut. Jag var öppen 5 cm så jag fick ett rum direkt, klockan var då 22.00. Den här gången tog de mig på allvar bara för att de såg att förra förlossningen gick så snabbt. Den här gången slapp jag sitta i väntrummet på en kontorsstol fram till krystvärkarna utan denna gång fick jag prova pilatesboll, gåbord och upphöjd säng osv. Jag kunde ta en macka, dricka, prata med barnmorskan och testa lustgasen i lugn och ro. Klockan 23.00 testade jag lustgasen för första gången och då började det bli riktigt jobbigt. När de då sa att jag bara var öppen 6 cm kändes det lite hopplöst. Kändes jobbigt att det skulle göra mycket ondare men det var precis så jag kände med Frank och sen gick det ju fort. 

ctg i undersökningsrummet

Det gick ganska fort denna gång också. 23.30 var jag öppen 8-9 cm och 23.55 var jag öppen 10 cm. På slutet kommer jag inte ihåg så mycket. Kommer bara ihåg att det kändes mycket jobbigare allting än under Franks förlossning. Jag hade svårare att slappna av och andas rätt, var väl iof sig inte lika förberedd heller. Jag tyckte allting tog längre tid också och när värkarna började övergå i krystvärkar var det svårare att känna om jag skulle krysta eller inte. När de riktiga krystvärkarna satte igång var det nästan som en befrielse även om det var fruktansvärt jobbigt. Man kan liksom inte stå emot krafterna och fastän det känns helt mot naturen att ta i och krysta när det gör så ont så blir det bara så. 

Sedan började tumultet. Under krystvärkarna började de misstänka att bebisen låg med rumpan ner och att de kunde känna en fot. De såg nämligen bebisbajs. Det började komma in andra i rummet. En läkare som inte heller kändes helt säker och ville ta in ett ultraljud. De insåg att de inte skulle hinna och tog in en mer rutinerad barnmorska som skulle titta. Det kändes som hon stoppade in två armar i underlivet och vred om. Det var det värsta under hela förlossningen, värre än när bebisen kom ut. Jag skrek och slog bort hennes händer från mig. Jag bad att dem skulle sluta och fick panik. Fick panik över smärtorna och för att de inte verkade ha riktigt kontroll. Jag visste inte om det var ok att föda såhär, om barnet mådde bra osv. Man får ju höra att man snittas om bebisen ligger i säte. Jag skrek "Kan vi inte snitta" för jag stod inte ut och tänkte att om den ligger i säte kommer det säkert göra ännu ondare och ta ännu längre tid. Emil försökte lugna mig och sa att Hugo kom ju i säte och det hade gått bra. Jag kommer ihåg att jag själv blev förvånad över hur mycket jag skrek. Skrek så jag blev hes i halsen och ropade på mamma.

Räddningen var när Emil sa att han såg foten, då såg jag iallafall ett slut på det hela... att det kanske närmade sig. När halva kroppen kom ut förväntade jag mig att det var slutet som när man föder med huvudet först, då kommer ju det värsta först och sen slinker bara kroppen ut. Desvärre fick jag vänta till nästa krystvärk med halva bebisen kvar i mig tills ett nytt plopp kom och huvudet var ute. Klockan 00.37 var det över... bebisen lades upp på bröstet och jag kunde äntligen andas ut. 

Första mötet 

Bebisen lät inget och var alldeles blå men personalen gjorde inget och efter ett tag skrek hon till. Då frågade de om vi såg vad det var för kön... hade inte tänkt på det men kikade och det var en liten flicka som vi trott. Emil fick klippa navelsträngen och när jag frågade vad klockan var och han svarade 00.37 då började jag gråta. För en liten stund tänkte jag på mamma och det var rätt magiskt/sorgligt/läskigt att det var som ett tecken från mamma... att hon var där med oss och fick oss att tänka på henne i vår största stund. Jag är glad att det blev så för på nåt sätt kommer mamma alltid finnas i Jonna, det kommer alltid vara väldigt speciellt!

I ca 2,5 timmar var vi kvar på förlossningen så jag fick sys, Jonna fick amma en stund, mätas och vägas och vi fick vårt efterlängtade fika. Jag och Emil pratade om det som hänt, hans upplevelse och min. Emil var nog nära att svimma under slutet men skärpte sig för min skull. Han såg ju allt mycket klarare än jag och han tyckte att det verkade som ingen riktigt visste vad de skulle göra. 

Stolt pappa

Ordentlig analys av varandra. Såg så klok ut redan från första stund.

Mäter och väger.

Jag duschade direkt och kunde själv gå upp till BB. Med Frank kunde jag inte gå på hela första dygnet och drogs upp i säng pga andnigen. Det var jobbigt med andningen denna gång också men inte alls lika farligt. Jag hade ont i halsen av att ha skrikit, var öm i hela underlivet och fick träningsvärk i armarna efter att ha tagit i så vid krystvärkarna. Men såååå lycklig!!

Togs emot på BB och fick gå och lägga oss direkt 03.45. Behövde inte ens väcka Jonna för att amma som vi behövde med Frank. Sov inge vidare ändå men det var nog pga lycka. Vaknade ca 09.00 åt frukost och kontaktade familjerna. Resten av dagen väntade vi på läkaren, vilade och slappade för att sen åka hem vid 15.30. Allt var så enkelt denna gång och vi såg fram emot att träffa Frank och se honom tillsammans med Jonna.

Två av världens finaste...

Första kläderna på. Storlek 50 var stort!

Första bebisen som föddes den 24 Mars.

Nu bär det av hemmåt.

Välkommen Jonna!

Nu är hon äntligen här vår fina lilla tjej

Den 24 Mars klockan 00:37 kom du till världen.

Du kommer alltid vara speciell för oss, du är mormors lilla flicka som kom nästan exakt på klockslaget fyra dygn efter att mormor tog sitt sista andetag... Du är glädje och tröst mitt i det mörka, du är lycka, kärlek och framtid...

...du är vår lilla älskade rumpnisse!

Nu händer det!

Med förväntan och skräckblandad förtjusning sitter vi och väntar... Vi väntar på vår lilla Jonna!

Det började i morse helt odramatiskt med att jag misstänkte att slemproppen gått. Vi åkte till Tunavägen för att träffa resten av familjen och i bilen dit började jag misstänka att värkarna satt igång. Det var svårt att säga exakt eftersom jag på slutet tyckt att det varit jobbigt att åka bil, att magen krampar och det gör ont vid minsta gupp. Denna gång kändes det ändå lite annorlunda. Det kändes inte i magen utan i ryggen och det kom då och då. På Tunavägen blev jag lite stressad av att de fortsatte komma. Är så orolig denna gång att det ska gå så fort. Vill vara mer förberedd denna gång och inte sitta i väntrummet under hela värkarbetet. Emil satt och log i bilen hem... han längtar!

Vi åkte hem, åt och sov. Jag kunde sova utan problem, kände ingenting och var inte orolig och låg och tänkte. (Kom på att jag i natt faktiskt drömde att jag fick barn... dock var barnet gigantiskt, vi får väl se hur stor hon blir hihihi)

Nu sitter jag och klockar väkarna... det känns pirrigt, spännande och nervöst. Det går ca 5-10 min mellan varje värk och de är i snitt 40 sekunder långa. Sen får jag sammandragningar så fort jag gör nåt så det är svårt att veta om det är värkar. Är rädd att denna förlossning kommer bli heelt annorlunda och ta jättelång tid. Känner mig inte alls förberedd denna gång. Är dock glad efter allt som hänt att jag ser fram emot detta och att få träffa vår lilla skatt!

Frank är lite förberedd på vad som ska hända. Han har varit med och hämtat upp bebisens vagn och ställt in barnstolen i bilen och så. Han har gått omkring hela em och frågat "Nu kommer Jonna?" Han vet att han ska sova hos farmor och att mamma inte kan följa med.

Emil har lämnat Frank precis och tydligen fick han panik. Emil har aldrig sett honom så panikslagen tidigare stackaren. Han känner väl att nånting är på gång han också. På slutet har han inte velat bli lämnad själv utan mig eller Emil och inte velat sova borta. Nu hoppas man bara att detta sätter igång nu ordentligt så han inte behöver bli lämnad så länge. Älskade lille store Frank!

En dag på Franks arbete

Idag var jag en dag med Frank på hans arbete (som de kallar det). Det stämmer verkligen att det är ett arbete. Vet inte vad jag ska tycka faktiskt. Blev nog lite förvånad över hur det faktiskt var. Saknade leken. Hade även fått en bild av att alla barn satt lugnt på sin plats och arbetade. Vet inte om jag kom en ovanligt stökig dag men alltså guuud vilken ljudnivå. Konstant! Nu faller allt på plats. Nu förstår jag varför Frank pratar så högt, varför han knuffas och bits där och varför han tycker att förskolan är lite läskig. Lite sorgligt faktiskt. Idag var dem 24 barn och fyra pedagoger på en yta som är helt ok storleksmässigt men som är totalt omysig och med öppen planlösning så ingen kan gå iväg en stund eller ens sitta lite enskilt. När jag skulle läsa en bok i den totalt omysiga läshörnan för Frank så hörde jag knappt mig själv läsa. Jag beundrar de som orkar arbeta med detta dagligen, tänk er barnkalas fast typ varje dag.

Blev lite besviken på denna arbetsmiljö men blev ändå imponerad över hur duktiga alla barn var på sina respektive aktiviteter. De flesta gick och hämtade sitt material och arbetade med detta. Andra fick utbrott, gråtattacker (trotsperiod?), bråkade eller stod i kö. Först ville Frank bara sitta i mitt knä men sen tog han fram rosa tornet och bruna trappan. Det var sååå roligt att se Frank "arbeta". Han hämtade en matta som han rullade ut på golvet och hämtade kloss efter kloss i rätt storleksordning och stapplade på varandra. Sen plockade han undan, rullade ihop sin matta och ställde undan den utan att klaga. Han hämtade en bricka med tvål som han rev på ett rivjärn ner på ett fat och sen stoppade med sked i en burk. Han satt och åt frukt tillsammans med ett annat barn vid ett litet bord. De satt och pratade, diskuterade vad det var för frukt på en tavla som hängde vid bordet. Han klippte remsor med sax, lade pussel och försökte pilla på sånt han inte fick ; )

Efter två timmar, klockan 11.00 var det samling, det hade jag sett fram emot. Idag var det ovanligt många barn då de skulle fira två födelsedagsbarn. I vanliga fall brukar de dela upp barnen i två grupper så jag tror det brukar vara lite lugnare. I dag var det kaos även här. Dessutom bjöd födelsedagsbarnen på frukt så då var det ännu mer tumult... alla ville ha frukten som stod på golvet och hade svårt att koncentrera sig. Först var det upprop. Allas namn ropades upp och de sträckte upp handen och sa "Ja" en efter en. Frank skrek "häääär" och sträckte upp båda armarna i luften. Vi sjöng "Ja må han leva" och "happy birthday". Sen fick födelsedagsbarnen ett varsitt kort och de fick berätta lite hur de hade firats på morgonen och önska låt... det blev "lilla katt". Frank blev som vanligt arg när jag sjöng. När födelsedagsbarnen skulle gå runt och bjuda på frukten blev det kaos igen. Här var det svårt att alla skulle få frukt i tur och ordning. Det var verkligen djungelns lag som rådde. De som lät mest fick mest frukt och det var vissa som inte fick alls om inte jag hade sagt till. Förstår att det är svårt att ha koll på alla men det kändes inte bra. De som satt på sin plats utan att skrika hade inte fått nån frukt. Frank hängde gärna på och skrek om de andra skrek men just när det gällde frukten så satt han bara still och sa typ till mig att han också ville ha. När han aldrig fick sa han bara "ohhh" och typ höll handen för ögonen uppgivet.

Efter denna upplevelse var det lunch. Då skulle alla gå två och två på led till matsalen. Ja ni förstår.... det var också kaos. Farah en lugn äldre tjej verkade gilla Frank. Verkar som hon tar hand om honom lite. Hon vinkar alltid jättemycket när vi ser henne i fönstret om morgnarna och hon ville sitta bredvid honom i samlingen och typ gullade lite med Frank, kittlade honom och klappade honom på huvudet och så. Sen när vi skulle till matsalen ville hon hålla Frank i handen. Så vi gick där alla tre. Vissa grät, vissa sprang i väg och gömde sig och vissa gick själv. I matsalen fick jag och Frank sitta vid ett "ensambord" bara han och jag. Det var tydligen lite av en ära och då fick Frank själv hämta maten i köket, servera och plocka undan. Han var stolt när han visade hur man gjorde. Först åt man grönsaker och Frank åt upp hela morotsskålen själv. Han hällde upp mjölken själv och visade vägen till köket där han väntade på sin tur att hämta små karotter med mat. Han tog för sig själv, åt själv och plockade undan. Lade kniv och gaffel i rätt låda osv. Till och med torkade bordet med trasa och sopade golvet gjorde han. Det var roligt att se. Efter det gick vi hem och Frank fick sova hemma. Jag var helt slut...förstår om han också är det på kvällarna.

Det verkade iallafall som att Frank var väldigt stolt över att jag var där och berättade för de andra barnen vad jag hette under samlingen. Han ville inte gärna att jag pratade med de andra barnen som såklart var lite nyfikna. Frank hade stenkoll på mig och följde mig vart jag än gick, till och med på toa. Han hade även koll på alla andra och sa tex att Marks mamma brukar hämta klockan fyra osv... hihihi

Det som kändes jobbigast förutom den högljudda arbetsmiljön var att de aldrig fick leka. De fick aldrig springa och jobbade aldrig ihop. Visst att de satt tillsammans och åt frukt eller läste bredvid varandra men jag saknade den fria leken, utklädningskläder, dockor, bollar, små mysiga rum osv. Jag tror inte att detta arbetssätt passar Frank och hoppas han trivs bättre på nästa förskola han hamnar på. Hoppas de får vara ute mer och springa av sig lite och vara barn. En kombination hade varit det bästa!

Kul var det iallafall att se Frank i sin dagliga miljö, se hur han är mot de andra barnen, hur liten han blev men ändå så otroligt duktig. Mamma blev stolt =) Kul att lära känna de andra barnen och pedagogerna också.

Frank och magen

Frank har visat intresse för magen ett tag men nu börjar det bli lite mer uppmärksamhet och han pratar om bebisen och kan komma och pussa magen eller prata om den. Han säger "Stoooor mage!!"

Han har frågat vart bebisen kommer ifrån och då pekade jag och han svarade "Rumpan?"

Han vet att bebisen inte har några tänder utan dricker mjölk från mammas bröst. Han har några ggr själv velat prova, hoppas det inte håller i sig ; ) När han såg en bebis i Gränby Centrum sa han "Bebisen har inga tänder" osv... han snappar upp allt man säger och är intresserad av bebisar över lag. 

Är så himla nyfiken nu på hur det kommer bli när bebisen är född, hur Frank kommer reagera och vara mot den. Han verkar liksom redo att hjälpa till för han säger att han ska bära försiktigt och att det är hans bebis. Tror han kommer vara både väldigt kärleksfull och även bli frustrerad... han är ju en kille med mycket känslor om man säger så!!

Sångstund

Frank tittar på en video där Isak sjunger "Karlsson på Taket". Han kan titta på den här snutten hur många ggr som helst och försöker sjunga med. På slutet tittar Isak in i kameran och varje gång säger Frank "Heeej Siha"

Älskade Frank.

Frank är just nu i en helt underbar period. Känns konstigt med tanke på vilka omställningar han gått igenom och ställs inför. Lugnet före stormen. Han är så rolig, glad och kärleksfull. Det märks att han behöver mycket närhet nu och kommer och gosar, bara luktar på mitt hår, gnider sin kind mot min eller vill kramas/bäras. Varje morgon kommer han till mig och kan ligga och kramas i säkert 15-30 min. Sen när klockan är sju och jag säger att det är morgon då studsar han upp. Även när jag hämtat honom från förskolan vid två och han precis vaknat då kan han sitta i mitt knä, helt tyst och bara mysa i 30 min. Dem stunderna är underbara!

Han skämtar mycket nu och det bubblar ord ur honom. Det är så roligt och höra vad han tänker och jag kommer på mig själv att skratta flera ggr per dag åt honom. Önskar man kunde få komma ihåg detta, sättet han pratar på, ordvalen, rösten och uttrycken.

Han är hjälpsam också och gör faktiskt det man ber om för det mesta. Han lyser av stolthet när han tex hjälpt till att städa, laga mat eller andra sysslor. Han drar vagnen hela vägen till förskolan och till och med in i förrådet. Han vill göra det mesta själv förutom att leka, klä av och på sig och ibland äta. Han behöver nästan Alltid ha nån med sig när han leker och han ska nästan Alltid leka med bilar eller tåg.... inte min favorit direkt!

Några Instagrambilder från senaste veckorna:

Vill gärna leka med tågbanan... men inte själv! Han ska ha ett lååångt tåg och jag får en eller två vagnar ; )

Ibland när jag hämtar på förskolan sover Frank i vagnen, mys! Känns som när han var bebis.

Leker gärna med Isak så ofta han får. De börjar mer och mer kunna leka IHOP.

På middagsbjudning hos Isak o co. Frank åt typ tre portioner fruktsallad och myser med kompisen i soffan framför Teletubbies.

Hälsar på farmor. Älskar leka med bilarna där, hoppa i sängen och blöjbytena som är i handfatet.Vill ju självklart göra som henne och ha kryckor när han går ut.

Eftersom han varit så glad och härlig nu en ganska lång period så blev jag lite förvånad över att höra att han på dagis knuffas oprovocerat och ibland även har bitit andra barn. De tror att det beror på omställningen med bebisen som kommer eller att det är för att han har svårt att kommunicera som de större barnen men det är ju konstigt om han gör det helt oprovocerat. Kan ju förstå om han är frustrerad och inte vet hur han ska uttrycka det. Hemma kan han slåss ibland när han är arg men inte så ofta. Kanske han bara vill ha uppmärksamheten som han får när han gör nåt dumt.

Känns sådär att Frank ska behöva stå ut med ännu ett förskolebyte, nytt hem och ny familjemedlem på så kort tid. Jag och Emil är beredda på att ge honom allt vi har den kommande tiden.