Det börjar närma sig...

Nu är jag i vecka 36+6. Frank kom i vecka 36+4... jag har alltså gått över tiden ; )

Kan inte fatta att det bara är några veckor... eller kanske bara dagar kvar tills vi får träffa lilla tjejen. Det har kommit lite i skymundan att vi ska ha barn nu när det varit så mycket annat. Emil kom på här om dagen att vi måste ju låna bilbarnstolen, det har vi helt glömt bort. Jag har börjat sova med plastskydd i sängen och tagit fram profylaxboken att repetera andning. Emil får inte längre dricka alkohol och måste alltid ha med mobilen.

Mio har gissat på att förlossningen blir i morgon hihihi. Idag började jag tro att det var sant för jag har haft ovanligt mycket sammandragningar i dag, kraftiga och nästan så fort jag rört mig. När jag lämnade och hämtade Frank var jag tvungen att stanna på vägen ibland och luta mig framåt och hänga på vagnen för att det skulle släppa. Jag har känt av bebisens kroppsdelar som putat ut och haft riktigt ont i bäckenet. Antagligen ett sätt för kroppen att säga ifrån att jag måste vila nu när det varit mycket packning och städning de senaste dagarna. Nu har det iallafall blivit lite mer verkligt att det snart är dags.

Jag mår bättre nu, är piggare. Kanske för att blodvärdet stigit från 102 till 107. (Med Frank var det på 115). Jag har inte haft lika ont, förutom nu efter helgen då pga städningen. Jag har inte blivit så mycket större trots att jag äter sötsaker efter varje middag. Jag väger 67 kg och har gått upp ca 13 kg men väger ändå mindre än när jag fick Frank, då började jag på högre startvikt. Magen har stannat av lite i växten känns det som men naveln har ploppat så jag är större än med Frank. Frank låg viktmässigt lite under kurvan när han föddes och lilltjejen ligger lite över. Nätterna ser jag inte längre fram emot. Ligger antingen klarvaken större delen av natten eller så ligger jag och vrider och vänder mig och kan inte hitta nån skön ställning alls. Går upp och kissar säkert varannan timme. Oh vad jag längtar till min normala kropp. Har svårt att förstå att jag kommer bli som vanligt igen... eller så småningom. Först ska man ha en degklump till mage och klot till bröst. Sen ska man gå omkring och lukta spya och ha mjölk rinnandes ur en och konstant känna sig smutsig... med taskig hållning, obefintlig rumpa och hår som man tappar i drivor hihihi... ja ja nu är man beredd iallafall!! Det blir inga vanliga byxor med till BB iallafall =)

Inte min kropp!

Idag stod jag och provade kläder för att rensa ut ännu en kasse med storlekar som är alldeles för små i nuläget. Intresset för att fixa sig och klä sig snyggt har helt försvunnit nu när inte orken funnits där men också för att det inte spelar någon roll vad jag sätter på mig. Ingenting sitter snyggt, inte ens gravidkläderna. Nu är jag i den storleken där det inte är snyggt längre, jag blir lika förvånad varje gång jag ser mig själv i spegeln. Det där är inte jag, jag ser ju overklig ut! Är redan trött på min breda rumpa och alldeles för stora bröst. Det värsta är att de kommer bli större...

Magen känns inte som att den kan bli större nu. Naveln håller på att ploppa och jag känner mig konstans sprickfärdig. 

Oh vad jag längtar till sommaren, kunna ha lite mer normala kläder, känna mig lätt igen och kunna ligga på mage!

I brist på shopping till mig själv så får jag shoppa till den blivande lilltjejen... vi får verkligen hoppas att det blir en tjej nu bara...

Ja ni ser vilka färger jag är inne på just nu. Efter allt mörkt och vintrigt vill jag ha pasteller och naturfärger!

Havandeskapsledighet

Nu är det slut på arbete för ett år framöver... känns jätteskönt att slippa oroa sig hela tiden för hur det ska gå att jobba men det blev inte riktigt som jag tänkt mig och det känns lite tråkigt. Hade iallafall trott att jag skulle kunna jobba tiden ut men istället blev jag tvungen att sjukskriva mig igen bara 6 arbetspass från mål. Istället för avtackning och adjö så får mina stackars kollegor jobba extra pass pga mig... som om de inte gjort det nog denna höst/vinter. Nu slipper jag iallafall tänka på det och slipper det dåliga samvetet utan kan bara fokusera på mig.

Känns bara som jag inte riktigt kan glädjas åt ledigheten eftersom jag har så ont och inte kan göra det jag skulle vilja göra. Jag hoppas jag kan vila bort det här så jag inte behöver sitta hemma och bli frustrerad.

Det är foglossningen som är jobbig. När illamåendet släppt nästan helt så kommer foglossningen istället som en virvelvind. Fort gick det också. Egentligen har jag känt av det i ca tre veckor men då bara i vissa rörelser och inte i vila och bara på ett ställe. Sen efter två veckors ledighet jobbade jag fyra arbetspass och då gjorde det ont hela tiden och runt hela bäckenet och det blev inte bättre av att vila utan det gjorde ont även på nätterna.

Det var ett mardrömspass på jobbet som fick mig att inse mina begränsningar. Jag kan knappt gå utan haltar fram och min arbetsdag består ju typ bara av att stå och gå hela dagen. När det dessutom är tungt och stressigt kan man inte få hjälp av andra och när jag inte kan anpassa tempot/tyngden och vila när jag behöver så funkar det inte. Jag var gråtfärdig efter och hade jätteont på kvällen och natten. Dagen efter kunde jag knappt gå och nu har det varit så sen dess... det har inte gått tillbaka. Blir lite orolig att jag snart inte kommer kunna gå. Allt går så långsamt. Jag har svårt att ta på mig kläderna för jag kan inte stå på ett ben i taget, inte städa för jag kan inte böja mig ner, inte sminka mig för jag får mjölksyra i hela kroppen, inte ligga ner för jag kan inte andas, inte leka med Frank för jag kommer inte upp från golvet, inte bära saker osv osv... listan kan göras lång. Det är frustrerande att inte kunna gå ner på stan och gå i affärer, uträtta ärenden, handla mat eller pyssla hemma. Jag känner mig oduglig! Återigen ska Emil behöva ta det tyngsta lasset  hemma trots att jag är "ledig" och inte vill annat än hjälpa till.

Idag fick jag iallafall en mysig morgon ensam med Rebecca. Hon verkar ha nåt sjätte sinne för hur man mår och vad man behöver för tillfället. Lite skitsnack och nybakta scones gjorde min dag!! Tack för det underbara vän!

Så ni som har ork och tid får gärna komma hit och underhålla mig lite (om ni står ut med ett stökigt och smutsigt hem vill säga).