De senaste dagarna har varit jobbiga. Dem har påmint om sista tiden med mamma. Särskilt vädret får känslan av sista veckan på sjukhuset att komma tillbaka. Den veckan var det fint väder, vi drog för gardinerna i mammas rum för det lyste rakt in på henne. Första värmen, våren, dammet... Sen när hon dog så snöade det. Kan inte riktigt förklara hur jag känner. Känns helt otroligt att det redan gått ett år. Tänk vad mycket som hunnit hända detta år. Känner mig som en helt annan person, äldre... mycket äldre! Samtidigt känns det som en evighet sen jag träffade mamma. Tänk att för ett år sedan fick jag fortfarande hålla hennes hand. Jag verkligen passade på att känna hennes hand, hennes lukt och hennes närvaro, tog in minsta andetag och studerade hennes ansiktsdrag för jag visste att jag en dag snart skulle känna som jag gjort sen dess... saknad! Saknaden av att bara få hålla hennes hand, krama henne, se henne, höra henne, känna värmen.... helt sjukt och så jävla sorgligt! Så sjukt att livet gå vidare, att jag har levt ett helt normalt liv stundvis, varit lycklig stundvis, inte ens tänkt på henne stundvis, inte orkat och inte tillåtit mig själv..... för det mesta!
Ändå är hon så närvarande. Minnen dyker upp hela tiden; så brukar hon göra det här, det här gillade hon osv. Till och med Frank pratar om henne fortfarande. Som innan kalaset när han blev ledsen att hon inte kunde komma och nu senast när han sa att han kunde busa med henne uppe i himlen och så skämtade och oooade han upp mot himlen och skrattade. Han undrar ofta vart hon är och hur långt bort hon flugit... har så många frågor som jag själv så gärna skulle vilja ha svar på. Vill så gärna få ett tecken på att hon ändå finns kvar hos oss och nu fick vi det... en hälsning i form av ett hjärta på en badrumsvägg! Men egentligen, bittra dagar undrar jag vad det gör för skillnad. Vill ju ha henne HÄR hos oss, levande. Vill att hon oxå ska få uppleva våra barns födelsedagar. Hon om nån skulle älska att se dem utvecklas, hon skulle skämma bort dem. Tänk att hon inte ens fått träffa Jacob och Jonna. Som hon skulle älska dem! DET gör så ont att tänka på.
Det var knappt jag kom fram till graven. Såg knappt nånting av alla tårar. Det kommer alltid i bilen, det kommer krypande när jag är själv och alltid när jag börjar närma mig sjukhuset. När jag ser kyrkan bryter jag ihop. Ser två tappra älskade familjemedlemmar vid hennes grav men ser inte vilka, kan inte gå ut, allt är en dimma. Samlar ihop mig och ställer mig vid graven med dem andra. Som Nina sa: Hade hon legat i en kista där nere hade man bara velat ligga uppe på, raklång och bara krama henne. Så nära men ändå så långt borta. Noah kommer och vet precis vad han ska göra. Är tyst, vördnadsfull, tänder ett ljus och ger gravstenen en klapp, precis som så många gånger förr. Älskade fina Noah, vad mycket kärlek jag känner då... för honom, för hela familjen, för dem jag har kvar! Gråter... får en klapp på axeln av någon, brorsan håller om mig, trygghet mitt i allt kaos! Vi har iallafall varandra!
Efter tårar och sorg åkte vi hem till Tunavägen, åt indiskt som mamma gillade. Spänningarna släppte och vi skrattade en massa. Skönt att bara vara vi, ursprungsfamiljen, the ABS. Inga tankar på barn som ska matas, meningar som blir avbrutna eller bråk som ska brytas. Bara prat, skratt och en massa minnen. Vi gick igenom mammas böcker och delade upp dem bland oss. Så mycket minnen, böcker som jag läst och som jag och mamma pratade om, särskilt astrologiböckerna. Upptäckte att jag var ganska lik henne på det sättet, hade läst så många av böckerna. Hade en period när jag läste mycket om astrologi, höll på med tarotkort och övernaturliga saker. Sen hade jag en period när jag läste mycket om självkänsla och skapa sin egen lycka osv... Hon hade en bok för alla, som ett litet minibibliotek. Allt från klimakterieboken, lär dig sticka, sköt din ekonomi och zonterapi. Ville inte riktigt gå hem, kunde sitta där i evighet. Precis som under tiden för ett år sedan när jag bara ville vara med familjen, dela sorgen med dem som vet hur den känns... dela minnen!
Tack mamma för alla fina minnen du gett oss!!