Det började i morse helt odramatiskt med att jag misstänkte att slemproppen gått. Vi åkte till Tunavägen för att träffa resten av familjen och i bilen dit började jag misstänka att värkarna satt igång. Det var svårt att säga exakt eftersom jag på slutet tyckt att det varit jobbigt att åka bil, att magen krampar och det gör ont vid minsta gupp. Denna gång kändes det ändå lite annorlunda. Det kändes inte i magen utan i ryggen och det kom då och då. På Tunavägen blev jag lite stressad av att de fortsatte komma. Är så orolig denna gång att det ska gå så fort. Vill vara mer förberedd denna gång och inte sitta i väntrummet under hela värkarbetet. Emil satt och log i bilen hem... han längtar!
Vi åkte hem, åt och sov. Jag kunde sova utan problem, kände ingenting och var inte orolig och låg och tänkte. (Kom på att jag i natt faktiskt drömde att jag fick barn... dock var barnet gigantiskt, vi får väl se hur stor hon blir hihihi)
Nu sitter jag och klockar väkarna... det känns pirrigt, spännande och nervöst. Det går ca 5-10 min mellan varje värk och de är i snitt 40 sekunder långa. Sen får jag sammandragningar så fort jag gör nåt så det är svårt att veta om det är värkar. Är rädd att denna förlossning kommer bli heelt annorlunda och ta jättelång tid. Känner mig inte alls förberedd denna gång. Är dock glad efter allt som hänt att jag ser fram emot detta och att få träffa vår lilla skatt!
Frank är lite förberedd på vad som ska hända. Han har varit med och hämtat upp bebisens vagn och ställt in barnstolen i bilen och så. Han har gått omkring hela em och frågat "Nu kommer Jonna?" Han vet att han ska sova hos farmor och att mamma inte kan följa med.
Emil har lämnat Frank precis och tydligen fick han panik. Emil har aldrig sett honom så panikslagen tidigare stackaren. Han känner väl att nånting är på gång han också. På slutet har han inte velat bli lämnad själv utan mig eller Emil och inte velat sova borta. Nu hoppas man bara att detta sätter igång nu ordentligt så han inte behöver bli lämnad så länge. Älskade lille store Frank!
Imponerande att blogga mitt i alla värkar :D. Du är mig en riktig stålkvinna som föder i sätesbjudning utan bedövning. Helt otroligt! Kidsen bara flyger ut och du kör värkarbete i korridoren eller hemma utan större problem. Om du tycker att du klagat under graviditeten så skulle nog många andra klagat så mycket mer än dig om de kände och upplevde det du kände. Du måste ha en smärtgräns utan dess like! Vilken powermamma Jonna och Frank har!
SvaraRaderaKRAM N