Ända sedan öroninflammationen för ca 2 månader sedan har Jonna sovit dåligt men nu har det bara blivit värre. Det börjar med att hon nattas vid sju (bäras till sömns), sen vaknar hon MINST varje timmer fram till elva, ibland kan hon vakna 4 ggr på en timme (bäras varje gång, ibland bara stoppa in nappen). Efter elva går jag och lägger mig och det är som att hon känner att jag är där för då kan hon ibland vara lugnare och sova 2 timmar i sträck. Mitt i natten ska det bäras, gå upp i kylan, svag i armarna, inte riktigt vaken varje eller varannan timme. Nu på slutet har hon varit vaken och pigg nästan 1 timme varje natt. Då bär jag en timme eller mer tills armarna glöder och jag gråter. Hon sover typ till sju halv åtta och då får Emil ta henne eftersom jag knappt sovit känns det som. Just denna period med köksrenoveringen har också gjort det svårare att sova på dagen då det låter mycket eller snickaren ropar på mig. Dessutom har vi inte gått och lagt oss förrän tidigast halv tolv varje kväll för att skruva ihop lådor eller annat (Ja vi får skylla oss själva men det¨är ändå en ekonomisk fråga också, ju mer vi gör desto mindre behöver snickaren göra). Jag har burit så otroligt mycket på Jonna under dagarna också. Fattar inte att jag pallat... men det har jag egentligen inte. En helgmorgon vaknade jag och kunde knappt gå upp. Ville bara gå och lägga mig igen och så trött brukar jag inte vara. Brukar bli trött först efter lunch. Armarna var som gelé, orkade knappt lyfta dem och jag hade som mjölksyra i hela kroppen. Hela dagen kändes det som att jag bara ville gråta. Jag såg knappt ens fram emot att få vara själv utan barn för första gången och träffa massagetjejerna och lyxa till det med Afternoon tea. Det enda jag kunde tänka på var hur jobbigt det kändes att ta sig dit. Väl där började jag nästan gråta när samtalsämnena blev lite djupare och på kvällen bröt jag ihop. Kändes som att jag kollapsade lite, orkade inte mer.
Inte heller min kropp har klarat av detta. Bebisbärandet o kombination med tunga lyft och skruvande vid köksrenoveringen har förstört varje led och muskel från axlarna och ner till fingerspetsarna. Ett tag kunde jag knappt röra fingrarna utan att det gjorde ont. Kunde inte öppna burkar, diska, byta blöja... ja allt utan att det värkte. Värst var det med handlederna. Som tur var har det blivit bättre.
Huvudet är rätt borta det med av sömnbristen. Jag är inte alls mig själv. Glömmer saker. Lät napparna koka fast i kastrullen, farligt. Orkar inte kolla upp saker eller ta beslut. Snickaren skrattade till slut åt mig när jag typ fick panik över att välja hur många spottar som skulle finnas eller vilken färg silikonet skulle va.... suck! Läste sen i tidningen att endast EN vaknatt släppte ut ämnen som vid en hjärnskada och att det var som att få en knockout. Tack för den, en knockout varje natt alltså!
Ja ni hör ju hur det låter... så här orkar jag inte ha det. Det var precis som med Frank, när jag inte orkade mer så var vi tvungna att ta till mer drastiska metoder. Man väntar på att bli piggare och orka ta tag i sömnproblemen men den tiden kommer aldrig så till slut gör man det helt desperat. I helgen händer det. Får se det som att jag gör det för Jonnas skull. Hon kommer också vara en mycket gladare bebis om hon är utvilad. Det gäller bara att stå ut och vara konsekvent. Inte så enkelt som det låter... särskilt efter 2 månaders knockouter.
Måste bara säga att mitt i allt det jobbiga så finns det ju inget mysigare än att få ta upp henne skrikandes och hon bara lägger huvudet mot min axel och nästan kramar om mig, pillar i mitt hår och blir helt lugn... Snacka om att få känna sig som viktigast i världen och såååå otroligt mysigt! Älskar den lille så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar