Efter första vandringsturen fick vi blodad tand och Frank verkade gå med på att vandra igen. Även denna gång var det en tur o omgivningarna fast nu uppåt berget. Leden startade och slutade faktiskt typ vid vår stugby. Det var bara att knalla uppåt. Jättefina leder med spångar bland lummig grönska och porlande bäckar. Tanken var först bara att gå upp en bit och vända men Emil var himla sugen på att se platån uppe på fjället så vi fortsatte. Uppe på kalfjället var det många som plockade hjortron. frank pratade med dem vi mötte och frågade vad de plockade Han smakade också men tyckte inte om. Även Jonna pratade med förbipasserande "Här min mamma och Frankie".
Det jobbigaste var nästan att inte veta hur långt det var kvar eller hur terrängen ser ut. Frank klagade ofta på att det var jobbigt men samtidigt kunde han springa ibland om det passade honom. Med många stopp, trugande och godis gick han 6 km i kuperad terräng. Till och med jag o Emil var trötta så han kämpade verkligen på bra. För det mesta var det sol men uppe på toppen började det blåsa och regna. Vi hade inte med oss regnkläder och eftersom vi vet hur snabbt vädret kan slå om så såg vi framför oss hur det skulle börja ösregna. Att få hem Frank då skulle inte bli lätt. Men det slutade rätt snabbt ändå att regna och snart började det gå nerför.
Även om det var jobbigt var även den här vandringen härlig. Man får som ett rus i kroppen och vyerna och naturen gör det så värt det. Man är så matt i kroppen på ett härligt sätt efter. Helt klart nåt vi kan se oss göra många år framöver.
Vandringspinnen med såklart.
Kartläsaren
Drickpaus
Belöningen att sitta på verandan och slappa. Emil drack en öl från Ottsjö bryggeri, smakar bäst efter en vandringstur...
Jonna somnade i ryggan igen på slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar