Har tänkt på året som gått... helt sjukt år egentligen. Det är som att man inte reflekterar över det när man är mitt i det och man kör bara på, högt tempo från morgon till kväll... men sen när man sätter sig ner så här och tänker på det så undrar man hur man pallat. Hade nån annan berättat för mig att detta hänt på ett år för dem hade jag blivit helt förundrad och imponerad och undrat hur de klarat det så bra.
Det började ju innan 2013 startade med depressionen kan man kalla det, hahhaaha... skämt åsido, hösten och vintern var ju helt hemsk. Jag var i koma i typ 8 månader pga graviditeten. Hemsk stämning hemma, jag o Emil pratade knappt med varandra, jag sov mest och kommer inte ihåg så mkt mer än att jag låg i soffan och tyckte tynd om mig själv. Man kan se det på fotona jag tagit under den tiden, de är i stort sett obefintliga... jag som tar så mkt kort annars. Jag slutade även blogga helt. Det är som att den perioden inte fanns.
Det var även då vi fick beskedet om mammas diagnos. Ett tungt och mörkt moln föll över hela familjen ABS. Skriver tungt för det var verkligen tungt, nåt som hela tiden tyngde ner en. Det var en helt annan stämning hos oss alla. Livet fick helt plötsligt en annan innebörd. Fokus på bebisarna låg helt plötsligt någon annanstans. Vi fick iallafall den underbara Floridaresan tillsammans, en resa ingen av oss någonsin kommer glömma.
När nya året började var vi mitt uppe i husletarsvängen och till slut fick vi vårt älskade hus. Ett hus som mamma ville att vi skulle köpa. Samma dag som vi skrev på papperna och blev husägare blev mamma inlagd på sjukhus. Hon hann aldrig se huset. Bara 1,5 vecka senare var hon borta, helt overkligt. Där står man, känner helt plötsligt att man inte är ett barn längre, tryggheten har försvunnit och mitt i sorgen ska man förbereda sig för att föda och ta hand om ett till litet barn. Redan 4 dagar senare kom värkarna men jag satte mig i bilen till Väsby, för att med resten av ABS familjen, planera mammas begravning.
Fyra dagar efter min mammas död, föds alltså vår lilla lycka. Nästan exakt samma tid som mamma dog dessutom. Det har varit många olika känslor detta år, från extrem lycka till extrem sorg och en massa däremellan. Att kunna sörja samtidigt som att ha en bebis som konstant kräver ens fulla uppmärksamhet var tufft. Minns en gång när jag hade en jobbig kväll och grät pga mamma men samtidigt fick springa upp och natta om Jonna 5 ggr. Jag stod och grät med henne i famnen tills hon somnade om, sjukt när jag tänker på det nu. Då körde man bara på för att överleva. Att kunna stötta nån annan i deras sorg var obefintlig och det konstanta dåliga samvetet gnagde hela tiden.
Ändå fanns det så mycket glädje i all sorg vilket gjorde att jag undrade om jag förträngt allt för att slippa bearbeta det... jag tror det fortfarande... Jag var också så otroligt lycklig och tacksam över min fina familj, vårt nya liv i huset, tacksam över de familjer jag har kvar och särskilt över min man som stöttat mig hela tiden. På nåt konstigt sätt tänker jag tillbaka på vintern och våren som mörka och hemska men sommaren som glad. Vi njöt verkligen av att få uppleva sommaren i huset, sitta ute och äta, grilla, bada och bara leva som en ny familj. Barnen gjorde ju livet värt att leva, det var dem som fick oss att skratta dagligen och som ger oss så mycket kärlek... och annat att tänka på!
På hösten satte vi igång med en total köksrenovering. Helt galet nu när jag tänker efter, som att vi inte hade tillräckligt i våra tankar. Det är ju inte bara själva renoveringen i två veckor som det innebär utan alla stora val som måste göras inför detta, beställningar, laga mat och frysa in, planera, packa ur köket, riva. packa in köket igen mm. Dessutom hjälpte vi ju till under renoveringen och jobbade på kvällarna, somnade sällan innan tolv. Över lag gick det ändå förvånansvärt bra att bo på övervåningen och laga mat i tvättstugan. Det var samtidigt roligt att se hur vårt nya kök växte fram. En upplevelse.
Under sommaren dog även Emils mormor Runa och på hösten vår fina kämpe Henke. Båda förlusterna drog såklart upp mycket känslor igen. Så under den korta tiden Jonna levt har vi varit på 3 begravningar på personer som stått oss väldigt nära.
Nu hoppas jag att det nya året blir lugnare och lättare. Något jag lärt mig iallafall är att familjen är det viktigaste, dem har jag kommit ännu närmre och utan dem skulle jag inte klara mig. Skickade dagligen många whats up meddelanden med mina syskon bara för att få berätta hur jag känner, höra hur de känner, berätta när jag kände att mamma var närvarande, prata om hur vi kunde stötta pappa osv. Svärmor har kommit in i mitt liv på ett helt annat sätt. Har henne att tacka för mkt stöttning under hösten som varit och känner att hon älskar oss och finns där precis som en förälder ska göra, en trygghet vi behövt i år. Och så pappa... älskade pappa vad jag är glad att han finns kvar hos oss. Vad man älskar och uppskattar allt ännu mer nu och ser på livet med helt andra ögon. Vi vet aldrig vad som kommer hända med oss, hur länge vi får vara friska och leva. Vi måste uppskatta och leva livet i varje ögonblick. Det var svårt innan allt detta hände men jag känner nu att jag uppskattar vissa saker mer och tar inte allt för givet... särskilt inte livet... vilket gör mig livrädd!
