Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg

söndag 2 mars 2014

Yasuragi

I morse var det första gången jag ställde larmet på mobilen sen jag slutade jobba. Allt för att vara på Yasuragi när det öppnade klockan åtta. Vi kunde knappt tro på att vi skulle få åka på en hel dags Spa helt för oss själva. Jag o Nina har setts nästan varje vecka sen Jonna o Jacob föddes men vi har inte setts själva, utan barn på 4 år, sen Frank föddes. Aldrig riktigt fått avsluta ett samtalsämne, sitta still eller hinna skratta. Oj vad vi njöt idag. Kände oss som två morsor på rymmen... heeelt överlyckliga över all tid vi hade framför oss. Vet inte vad som var bäst, att bara få prata helt ostört en hel dag eller att få vara på denna otroligt vackra och fridfulla plats, bada i heta källor och slappa i en vilostol. Självklart kombinationen. Trodde att 8 timmar skulle vara en väldigt lång tid men gud vad fort det gick... och tydligen njöt vi verkligen av nuet för vi pratade och duschade så länge att vi missade meditationen. =)

Har glömt hur lika vi ändå är, gick direkt till shoppen, tog en fotorunda, prioriterar samma saker, kissar lika ofta och skrattar åt ingenting. Oh vad jag har saknat att skratta så. Nina och jag har alltid kunnat sitta och bara skratta åt egentligen inget särskilt men på nåt sätt förstår båda och sen till slut blir det som att vi skrattar åt att den andre skrattar... hihihi Helt underbart. Kommer särskilt minnas vårt försök till "Selfie", "det finns nåt som heter Hashtag", stanna o stirra utanför toan efter springnota!! 

Har verkligen lärt känna dig på ett ännu djupare plan idag och jag beundrar dig för att du är DU. Du är stark fast du tycker du är svag. Du är beundransvärd och klok, eftertänksam och omtänksam, vacker och kvinnlig. Du ger mig så otroligt mycket och har alltid gjort det! Hoppas vi får många såna här dagar framöver...













Tänk bara lyxen att få föna håret efter badet i lugn och ro =)



Härligt att komma hem till en superglad Frank och världens kramgoaste Jonna. Hon kramade mig hela tiden och var också helt harmonisk. Kanske barnen behövde komma bort från trött mamma också hahaha. Det första Frank sa när jag kom hem var "Mamma behövde du vila?" När jag sa att jag varit med Nina sa han: "Lekte ni också?"

torsdag 20 februari 2014

Saknad

Idag är en sån dag jag inte kan sluta tänka på mamma. Jag har varit så glad de senaste dagarna, full av energi och så sa det bara Pang, helt plötsligt blev allt bara skit. Jag tänkte på sommaren, att jag längtade så till sommaren och jag var så glad att vi skulle få uppleva sommaren i huset en gång till för det var så härligt. Då tänkte jag plötsligt på mamma som jag så ofta gör men det är inte alltid jag blir ledsen. Idag kan jag inte sluta gråta.

Jag tänkte på att hon aldrig fick se huset, att hon skulle tyckt så mycket om det och velat hjälpa till att fixa och dona. Varför ska livet vara så orättvist. Efter det har jag inte kunnat sluta tänka på henne. När jag står och byter blöja vid skötbordet kan jag se hur mamma går förbi fönstret med sin svarta mössa o kappa bärandes på sin alltid så fulla väska. När jag bär på Jonna tänker jag på hur hon en gång i tiden burit på mig, älskat mig som jag älskar Jonna och gjort ALLT för mig. När jag tittar på telefonen tänker jag att det var hennes en gång i tiden... tänk att hon visste att jag var den som hade en gammal mobil och ville att jag skulle ha hennes. När jag jag plockar undan och städar tänker jag på hur många gånger hon gjort det i sitt liv, vilken superkvinna hon var som tog hand om 4 barn och var grym  på jobbet. Jag ser henne framför mig hela tiden, hennes tysta skratt när hon slänger huvudet snett bakåt, hennes min med munnen när hon koncentrerar sig, hennes snabba steg när hon går med ryggsäcken på ryggen....

Jag kan till och med höra henne, hennes skarpa tonfall när hon säger "dame!", hur han sa "oooont!" när vi klättrade på henne... hur hon lät i telefonen.

När jag är så här kan jag inte låta bli att tänka på henne även fast det gör så ont. Kan inte låta bli att titta på kort, skriva om henne, prata om henne... synd bara att ingen är här nu men det är väl i ensamheten man tillåter sig att bryta ihop. Hade någon varit här hade jag aldrig gråtit såhär. Man bara tänker på henne, slår bort tanken och fortsätter leendes som om den viktigaste personen i världen fortfarande finns! Det gör för ont annars! Just nu önskar jag mest av allt att få krama henne igen. I väntan på dess får jag gå upp och väcka lillmormor för att få en kram av henne... jag kan se mamma i Jonna och hon finns där i Jonna!

onsdag 1 januari 2014

Året som gått

Har tänkt på året som gått... helt sjukt år egentligen. Det är som att man inte reflekterar över det när man är mitt i det och man kör bara på, högt tempo från morgon till kväll... men sen när man sätter sig ner så här och tänker på det så undrar man hur man pallat. Hade nån annan berättat för mig att detta hänt på ett år för dem hade jag blivit helt förundrad och imponerad och undrat hur de klarat det så bra.

Det började ju innan 2013 startade med depressionen kan man kalla det, hahhaaha... skämt åsido, hösten och vintern var ju helt hemsk. Jag var i koma i typ 8 månader pga graviditeten. Hemsk stämning hemma, jag o Emil pratade knappt med varandra, jag sov mest och kommer inte ihåg så mkt mer än att jag låg i soffan och tyckte tynd om mig själv. Man kan se det på fotona jag tagit under den tiden, de är i stort sett obefintliga... jag som tar så mkt kort annars. Jag slutade även blogga helt. Det är som att den perioden inte fanns.

Det var även då vi fick beskedet om mammas diagnos. Ett tungt och mörkt moln föll över hela familjen ABS. Skriver tungt för det var verkligen tungt, nåt som hela tiden tyngde ner en. Det var en helt annan stämning hos oss alla. Livet fick helt plötsligt en annan innebörd. Fokus på bebisarna låg helt plötsligt någon annanstans. Vi fick iallafall den underbara Floridaresan tillsammans, en resa ingen av oss någonsin kommer glömma.

När nya året började var vi mitt uppe i husletarsvängen och till slut fick vi vårt älskade hus. Ett hus som mamma ville att vi skulle köpa. Samma dag som vi skrev på papperna och blev husägare blev mamma inlagd på sjukhus. Hon hann aldrig se huset. Bara 1,5 vecka senare var hon borta, helt overkligt. Där står man, känner helt plötsligt att man inte är ett barn längre, tryggheten har försvunnit och mitt i sorgen ska man förbereda sig för att föda och ta hand om ett till litet barn. Redan 4 dagar senare kom värkarna men jag satte mig i bilen till Väsby, för att med resten av ABS familjen, planera mammas begravning.

Fyra dagar efter min mammas död, föds alltså vår lilla lycka. Nästan exakt samma tid som mamma dog dessutom. Det har varit många olika känslor detta år, från extrem lycka till extrem sorg och en massa däremellan. Att kunna sörja samtidigt som att ha en bebis som konstant kräver ens fulla uppmärksamhet var tufft. Minns en gång när jag hade en jobbig kväll och grät pga mamma men samtidigt fick springa upp och natta om Jonna 5 ggr. Jag stod och grät med henne i famnen tills hon somnade om, sjukt när jag tänker på det nu. Då körde man bara på för att överleva. Att kunna stötta nån annan i deras sorg var obefintlig och det konstanta dåliga samvetet gnagde hela tiden.

Ändå fanns det så mycket glädje i all sorg vilket gjorde att jag undrade om jag förträngt allt för att slippa bearbeta det... jag tror det fortfarande... Jag var också så otroligt lycklig och tacksam över min fina familj, vårt nya liv i huset, tacksam över de familjer jag har kvar och särskilt över min man som stöttat mig hela tiden. På nåt konstigt sätt tänker jag tillbaka på vintern och våren som mörka och hemska men sommaren som glad. Vi njöt verkligen av att få uppleva sommaren i huset, sitta ute och äta, grilla, bada och bara leva som en ny familj. Barnen gjorde ju livet värt att leva, det var dem som fick oss att skratta dagligen och som ger oss så mycket kärlek... och annat att tänka på!

På hösten satte vi igång med en total köksrenovering. Helt galet nu när jag tänker efter, som att vi inte hade tillräckligt i våra tankar. Det är ju inte bara själva renoveringen i två veckor som det innebär utan alla stora val som måste göras inför detta, beställningar, laga mat och frysa in, planera, packa ur köket, riva. packa in köket igen mm. Dessutom hjälpte vi ju till under renoveringen och jobbade på kvällarna, somnade sällan innan tolv. Över lag gick det ändå förvånansvärt bra att bo på övervåningen och laga mat i tvättstugan. Det var samtidigt roligt att se hur vårt nya kök växte fram. En upplevelse.

Under sommaren dog även Emils mormor Runa och på hösten vår fina kämpe Henke. Båda förlusterna drog såklart upp mycket känslor igen. Så under den korta tiden Jonna levt har vi varit på 3 begravningar på personer som stått oss väldigt nära.

Nu hoppas jag att det nya året blir lugnare och lättare. Något jag lärt mig iallafall är att familjen är det viktigaste, dem har jag kommit ännu närmre och utan dem skulle jag inte klara mig. Skickade dagligen många whats up meddelanden med mina syskon bara för att få berätta hur jag känner, höra hur de känner, berätta när jag kände att mamma var närvarande, prata om hur vi kunde stötta pappa osv. Svärmor har kommit in i mitt liv på ett helt annat sätt. Har henne att tacka för mkt stöttning under hösten som varit och känner att hon älskar oss och finns där precis som en förälder ska göra, en trygghet vi behövt i år. Och så pappa... älskade pappa vad jag är glad att han finns kvar hos oss. Vad man älskar och uppskattar allt ännu mer nu och ser på livet med helt andra ögon. Vi vet aldrig vad som kommer hända med oss, hur länge vi får vara friska och leva. Vi måste uppskatta och leva livet i varje ögonblick. Det var svårt innan allt detta hände men jag känner nu att jag uppskattar vissa saker mer och tar inte allt för givet... särskilt inte livet... vilket gör mig livrädd!

fredag 19 juli 2013

Urnsättning

Urnsättning av vår älskade mamma, finns inga ord... men så många känslor!





Småttingarna lyckligt ovetandes.



Högtidligt gick vårt sorgetåg ut under kyrkoklockornas sång. Pappa höll ett tal men allt var som i en dimma. Kommer ihåg vad han sa efter: Tänk att alla fick vara med nu, till och med småttingarna, det hade hon velat!



Känns skönt att Du ligger nära oss.


14 rosor i hjärtat, en för var och en av oss... inget vi sa till floristen utan det bara blev så... måste va ödet igen!


Skönt att lätta upp stämningen tillsammans med de finaste jag har!




Bullmamman slängde fram "lite" fika från frysen bara sådär!


Emil och Jacob bondar


Jonna lite lik mormor ibland som tex här... eller så är det bara för att vi vill det!?


måndag 27 maj 2013

Mors dag

Mors dag blev inte helt oväntat en väldigt tung dag detta år. Sen jag fick barn har det varit en speciell och glad dag men nu var det bara sorg. Hela dagen hade jag fullt upp då jag var själv med båda barnen men så fort det lugnat ner sig hemma på kvällen kom tankarna och saknaden. När jag började gråta hemma kom Frank och undrade om jag var ledsen för mormor. Han vet att när jag gråter har det oftast varit för mormor. Han torkade bort mina tårar med hela handen över hela mitt ansikte på sitt oförsiktiga sätt och sa tröstande "mormor tittar ner på oss"! Det var min mors dag present. Han är så underbar och kommer och kramar mig när jag ber om en kram. Jag är så glad att ha min familj... den lilla och den stora. Det är kärleken till människorna omkring oss som är det viktiga. Pengar och problem är så bagatellartade nu när man förlorat någon nära. Jag har fått en helt annan syn på livet och försöker verkligen ta till vara på nuet för man vet aldrig vad som händer. Går med en konstant gnagande oro och rädsla att jag ska förlora någon mer jag älska och har lätt till tårar. Ska aldrig mer ta för givet att jag alltid kommer ha mina nära och kära omkring mig!

fredag 25 januari 2013

Sjuksköterska blir mamma/hemmafru

Nu lägger jag sjuksköterskerollen på hyllan för ett år framöver. Känns helt underbart skönt då jag slipper all oro för hur min kropp ska hålla och det dåliga samvetet inför kollegor som kämpar och får jobba extra pass. Älskar känslan av att få vara ledig på helger och kvällar och inte behöva oroa mig för om jag kommer behöva jobba på högtider. Dessutom slipper jag känna av all förändring som nu sker på Akademiska och som man kan läsa om dagligen i UNT. Det är många frågor och mycket oro som hänger i luften. Ska vi få en ersättare för de sjuksköterskor som går på mammaledighet/pluggar vidare, ska vi få sämre scheman, ska vi slås ihop med annan avdelningen och framför allt: kommer vår avdelning ens att få vara kvar? 


Jag förstår inte hur politikerna tänker, antar att det finns massa annat som de behöver väga in i det hela som jag inte har nån koll på men det går ju bara inte att banta ner på sjukvård eller barnomsorg, tjäna på det eller ta bort det. Jag ska inte gå in närmare på det men läs det här:

"Somebody asked: "You're a nurse? That's cool, I wanted to do that when I was a kid. How much do you make?" The nurse replied: "HOW MUCH DO I MAKE?" ... I can make holding your hand seem like the most important thing in the world when you're scared. ... I can make your child breathe when they stop. ... I can help your father survive a heart attack. ... I can make myself get up at 5 a.m. to make sure your mother has the medicine she needs to live. ... I work all day to save the lives of strangers. ... I make my family wait for dinner until I know your family member is taken care of. ... I make myself skip lunch so that I can make sure that everything I did for your wife today is charted. ... I make myself work weekends and holidays because people don't just get sick Monday thru Friday. ... Today, I might save your life. ... How much do I make? All I know is, I make a difference."

I går var jag till jobbet med fika. Fick sånt härligt välkomnande, så många kramar och så många som bryr sig. Man märker att de är sjukvårdspersonal! De har verkligen tagit emot mig med öppna armar från start och sen stöttat mig nu när jag haft ett tufft halvår. Jag kommer sakna dem och hoppas jag får chans att jobba med dem igen efter mammaledigheten. Nu ska jag koncentrera mig på att vara hemmafru och mamma ett tag... och försöka att inte tappa bort mig själv i allt detta!!