Jag tänkte på att hon aldrig fick se huset, att hon skulle tyckt så mycket om det och velat hjälpa till att fixa och dona. Varför ska livet vara så orättvist. Efter det har jag inte kunnat sluta tänka på henne. När jag står och byter blöja vid skötbordet kan jag se hur mamma går förbi fönstret med sin svarta mössa o kappa bärandes på sin alltid så fulla väska. När jag bär på Jonna tänker jag på hur hon en gång i tiden burit på mig, älskat mig som jag älskar Jonna och gjort ALLT för mig. När jag tittar på telefonen tänker jag att det var hennes en gång i tiden... tänk att hon visste att jag var den som hade en gammal mobil och ville att jag skulle ha hennes. När jag jag plockar undan och städar tänker jag på hur många gånger hon gjort det i sitt liv, vilken superkvinna hon var som tog hand om 4 barn och var grym på jobbet. Jag ser henne framför mig hela tiden, hennes tysta skratt när hon slänger huvudet snett bakåt, hennes min med munnen när hon koncentrerar sig, hennes snabba steg när hon går med ryggsäcken på ryggen....
Jag kan till och med höra henne, hennes skarpa tonfall när hon säger "dame!", hur han sa "oooont!" när vi klättrade på henne... hur hon lät i telefonen.
När jag är så här kan jag inte låta bli att tänka på henne även fast det gör så ont. Kan inte låta bli att titta på kort, skriva om henne, prata om henne... synd bara att ingen är här nu men det är väl i ensamheten man tillåter sig att bryta ihop. Hade någon varit här hade jag aldrig gråtit såhär. Man bara tänker på henne, slår bort tanken och fortsätter leendes som om den viktigaste personen i världen fortfarande finns! Det gör för ont annars! Just nu önskar jag mest av allt att få krama henne igen. I väntan på dess får jag gå upp och väcka lillmormor för att få en kram av henne... jag kan se mamma i Jonna och hon finns där i Jonna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar