Havandeskapsledighet

Nu är det slut på arbete för ett år framöver... känns jätteskönt att slippa oroa sig hela tiden för hur det ska gå att jobba men det blev inte riktigt som jag tänkt mig och det känns lite tråkigt. Hade iallafall trott att jag skulle kunna jobba tiden ut men istället blev jag tvungen att sjukskriva mig igen bara 6 arbetspass från mål. Istället för avtackning och adjö så får mina stackars kollegor jobba extra pass pga mig... som om de inte gjort det nog denna höst/vinter. Nu slipper jag iallafall tänka på det och slipper det dåliga samvetet utan kan bara fokusera på mig.

Känns bara som jag inte riktigt kan glädjas åt ledigheten eftersom jag har så ont och inte kan göra det jag skulle vilja göra. Jag hoppas jag kan vila bort det här så jag inte behöver sitta hemma och bli frustrerad.

Det är foglossningen som är jobbig. När illamåendet släppt nästan helt så kommer foglossningen istället som en virvelvind. Fort gick det också. Egentligen har jag känt av det i ca tre veckor men då bara i vissa rörelser och inte i vila och bara på ett ställe. Sen efter två veckors ledighet jobbade jag fyra arbetspass och då gjorde det ont hela tiden och runt hela bäckenet och det blev inte bättre av att vila utan det gjorde ont även på nätterna.

Det var ett mardrömspass på jobbet som fick mig att inse mina begränsningar. Jag kan knappt gå utan haltar fram och min arbetsdag består ju typ bara av att stå och gå hela dagen. När det dessutom är tungt och stressigt kan man inte få hjälp av andra och när jag inte kan anpassa tempot/tyngden och vila när jag behöver så funkar det inte. Jag var gråtfärdig efter och hade jätteont på kvällen och natten. Dagen efter kunde jag knappt gå och nu har det varit så sen dess... det har inte gått tillbaka. Blir lite orolig att jag snart inte kommer kunna gå. Allt går så långsamt. Jag har svårt att ta på mig kläderna för jag kan inte stå på ett ben i taget, inte städa för jag kan inte böja mig ner, inte sminka mig för jag får mjölksyra i hela kroppen, inte ligga ner för jag kan inte andas, inte leka med Frank för jag kommer inte upp från golvet, inte bära saker osv osv... listan kan göras lång. Det är frustrerande att inte kunna gå ner på stan och gå i affärer, uträtta ärenden, handla mat eller pyssla hemma. Jag känner mig oduglig! Återigen ska Emil behöva ta det tyngsta lasset  hemma trots att jag är "ledig" och inte vill annat än hjälpa till.

Idag fick jag iallafall en mysig morgon ensam med Rebecca. Hon verkar ha nåt sjätte sinne för hur man mår och vad man behöver för tillfället. Lite skitsnack och nybakta scones gjorde min dag!! Tack för det underbara vän!

Så ni som har ork och tid får gärna komma hit och underhålla mig lite (om ni står ut med ett stökigt och smutsigt hem vill säga).