Förlossningsberättelse

Hela lördagen hade jag värkar men det var inte förrän på kvällen det satte igång ordentligt. Hela dagen var jag nervös att det bara skulle slå till och gå jättefort så ungefär klockan 19.00 ringde vi förlossningen bara för att kolla om de hade plats. Annars behövde vi ju åka lite tidigare om vi skulle åka ända till sthlm och vara lite mer förberedda. De hade det lugnt på förlossningen och vi var välkomna in, det var skönt att höra men vi stannade hemma lite till. Vi satte oss och såg på film samtidigt som jag klockade värkarna med en app på mobilen, jättesmidigt. När det började bli mer regelbundet med en värk var tredje minut så åkte vi in. Klockan var då 21.00 och det kändes helt ok. Det var jobbigt under värkarna men kändes ingenting mellan. Det är en ganska konstig känsla. Emil var smart nog att fråga om vi kunde stanna och köpa lite dricka på vägen in under en värkpaus hihi så då var det ju inga problem. Resan in var alltså inte som i en dimma som det var med Frank utan vi satt och skämtade och skrattade.

Väl inne undersökte de oss med ctg och värkarna kom precis var tredje minut. Jag var öppen 5 cm så jag fick ett rum direkt, klockan var då 22.00. Den här gången tog de mig på allvar bara för att de såg att förra förlossningen gick så snabbt. Den här gången slapp jag sitta i väntrummet på en kontorsstol fram till krystvärkarna utan denna gång fick jag prova pilatesboll, gåbord och upphöjd säng osv. Jag kunde ta en macka, dricka, prata med barnmorskan och testa lustgasen i lugn och ro. Klockan 23.00 testade jag lustgasen för första gången och då började det bli riktigt jobbigt. När de då sa att jag bara var öppen 6 cm kändes det lite hopplöst. Kändes jobbigt att det skulle göra mycket ondare men det var precis så jag kände med Frank och sen gick det ju fort. 

ctg i undersökningsrummet

Det gick ganska fort denna gång också. 23.30 var jag öppen 8-9 cm och 23.55 var jag öppen 10 cm. På slutet kommer jag inte ihåg så mycket. Kommer bara ihåg att det kändes mycket jobbigare allting än under Franks förlossning. Jag hade svårare att slappna av och andas rätt, var väl iof sig inte lika förberedd heller. Jag tyckte allting tog längre tid också och när värkarna började övergå i krystvärkar var det svårare att känna om jag skulle krysta eller inte. När de riktiga krystvärkarna satte igång var det nästan som en befrielse även om det var fruktansvärt jobbigt. Man kan liksom inte stå emot krafterna och fastän det känns helt mot naturen att ta i och krysta när det gör så ont så blir det bara så. 

Sedan började tumultet. Under krystvärkarna började de misstänka att bebisen låg med rumpan ner och att de kunde känna en fot. De såg nämligen bebisbajs. Det började komma in andra i rummet. En läkare som inte heller kändes helt säker och ville ta in ett ultraljud. De insåg att de inte skulle hinna och tog in en mer rutinerad barnmorska som skulle titta. Det kändes som hon stoppade in två armar i underlivet och vred om. Det var det värsta under hela förlossningen, värre än när bebisen kom ut. Jag skrek och slog bort hennes händer från mig. Jag bad att dem skulle sluta och fick panik. Fick panik över smärtorna och för att de inte verkade ha riktigt kontroll. Jag visste inte om det var ok att föda såhär, om barnet mådde bra osv. Man får ju höra att man snittas om bebisen ligger i säte. Jag skrek "Kan vi inte snitta" för jag stod inte ut och tänkte att om den ligger i säte kommer det säkert göra ännu ondare och ta ännu längre tid. Emil försökte lugna mig och sa att Hugo kom ju i säte och det hade gått bra. Jag kommer ihåg att jag själv blev förvånad över hur mycket jag skrek. Skrek så jag blev hes i halsen och ropade på mamma.

Räddningen var när Emil sa att han såg foten, då såg jag iallafall ett slut på det hela... att det kanske närmade sig. När halva kroppen kom ut förväntade jag mig att det var slutet som när man föder med huvudet först, då kommer ju det värsta först och sen slinker bara kroppen ut. Desvärre fick jag vänta till nästa krystvärk med halva bebisen kvar i mig tills ett nytt plopp kom och huvudet var ute. Klockan 00.37 var det över... bebisen lades upp på bröstet och jag kunde äntligen andas ut. 

Första mötet 

Bebisen lät inget och var alldeles blå men personalen gjorde inget och efter ett tag skrek hon till. Då frågade de om vi såg vad det var för kön... hade inte tänkt på det men kikade och det var en liten flicka som vi trott. Emil fick klippa navelsträngen och när jag frågade vad klockan var och han svarade 00.37 då började jag gråta. För en liten stund tänkte jag på mamma och det var rätt magiskt/sorgligt/läskigt att det var som ett tecken från mamma... att hon var där med oss och fick oss att tänka på henne i vår största stund. Jag är glad att det blev så för på nåt sätt kommer mamma alltid finnas i Jonna, det kommer alltid vara väldigt speciellt!

I ca 2,5 timmar var vi kvar på förlossningen så jag fick sys, Jonna fick amma en stund, mätas och vägas och vi fick vårt efterlängtade fika. Jag och Emil pratade om det som hänt, hans upplevelse och min. Emil var nog nära att svimma under slutet men skärpte sig för min skull. Han såg ju allt mycket klarare än jag och han tyckte att det verkade som ingen riktigt visste vad de skulle göra. 

Stolt pappa

Ordentlig analys av varandra. Såg så klok ut redan från första stund.

Mäter och väger.

Jag duschade direkt och kunde själv gå upp till BB. Med Frank kunde jag inte gå på hela första dygnet och drogs upp i säng pga andnigen. Det var jobbigt med andningen denna gång också men inte alls lika farligt. Jag hade ont i halsen av att ha skrikit, var öm i hela underlivet och fick träningsvärk i armarna efter att ha tagit i så vid krystvärkarna. Men såååå lycklig!!

Togs emot på BB och fick gå och lägga oss direkt 03.45. Behövde inte ens väcka Jonna för att amma som vi behövde med Frank. Sov inge vidare ändå men det var nog pga lycka. Vaknade ca 09.00 åt frukost och kontaktade familjerna. Resten av dagen väntade vi på läkaren, vilade och slappade för att sen åka hem vid 15.30. Allt var så enkelt denna gång och vi såg fram emot att träffa Frank och se honom tillsammans med Jonna.

Två av världens finaste...

Första kläderna på. Storlek 50 var stort!

Första bebisen som föddes den 24 Mars.

Nu bär det av hemmåt.

Välkommen Jonna!

Nu är hon äntligen här vår fina lilla tjej

Den 24 Mars klockan 00:37 kom du till världen.

Du kommer alltid vara speciell för oss, du är mormors lilla flicka som kom nästan exakt på klockslaget fyra dygn efter att mormor tog sitt sista andetag... Du är glädje och tröst mitt i det mörka, du är lycka, kärlek och framtid...

...du är vår lilla älskade rumpnisse!

Nu händer det!

Med förväntan och skräckblandad förtjusning sitter vi och väntar... Vi väntar på vår lilla Jonna!

Det började i morse helt odramatiskt med att jag misstänkte att slemproppen gått. Vi åkte till Tunavägen för att träffa resten av familjen och i bilen dit började jag misstänka att värkarna satt igång. Det var svårt att säga exakt eftersom jag på slutet tyckt att det varit jobbigt att åka bil, att magen krampar och det gör ont vid minsta gupp. Denna gång kändes det ändå lite annorlunda. Det kändes inte i magen utan i ryggen och det kom då och då. På Tunavägen blev jag lite stressad av att de fortsatte komma. Är så orolig denna gång att det ska gå så fort. Vill vara mer förberedd denna gång och inte sitta i väntrummet under hela värkarbetet. Emil satt och log i bilen hem... han längtar!

Vi åkte hem, åt och sov. Jag kunde sova utan problem, kände ingenting och var inte orolig och låg och tänkte. (Kom på att jag i natt faktiskt drömde att jag fick barn... dock var barnet gigantiskt, vi får väl se hur stor hon blir hihihi)

Nu sitter jag och klockar väkarna... det känns pirrigt, spännande och nervöst. Det går ca 5-10 min mellan varje värk och de är i snitt 40 sekunder långa. Sen får jag sammandragningar så fort jag gör nåt så det är svårt att veta om det är värkar. Är rädd att denna förlossning kommer bli heelt annorlunda och ta jättelång tid. Känner mig inte alls förberedd denna gång. Är dock glad efter allt som hänt att jag ser fram emot detta och att få träffa vår lilla skatt!

Frank är lite förberedd på vad som ska hända. Han har varit med och hämtat upp bebisens vagn och ställt in barnstolen i bilen och så. Han har gått omkring hela em och frågat "Nu kommer Jonna?" Han vet att han ska sova hos farmor och att mamma inte kan följa med.

Emil har lämnat Frank precis och tydligen fick han panik. Emil har aldrig sett honom så panikslagen tidigare stackaren. Han känner väl att nånting är på gång han också. På slutet har han inte velat bli lämnad själv utan mig eller Emil och inte velat sova borta. Nu hoppas man bara att detta sätter igång nu ordentligt så han inte behöver bli lämnad så länge. Älskade lille store Frank!

En dag på Franks arbete

Idag var jag en dag med Frank på hans arbete (som de kallar det). Det stämmer verkligen att det är ett arbete. Vet inte vad jag ska tycka faktiskt. Blev nog lite förvånad över hur det faktiskt var. Saknade leken. Hade även fått en bild av att alla barn satt lugnt på sin plats och arbetade. Vet inte om jag kom en ovanligt stökig dag men alltså guuud vilken ljudnivå. Konstant! Nu faller allt på plats. Nu förstår jag varför Frank pratar så högt, varför han knuffas och bits där och varför han tycker att förskolan är lite läskig. Lite sorgligt faktiskt. Idag var dem 24 barn och fyra pedagoger på en yta som är helt ok storleksmässigt men som är totalt omysig och med öppen planlösning så ingen kan gå iväg en stund eller ens sitta lite enskilt. När jag skulle läsa en bok i den totalt omysiga läshörnan för Frank så hörde jag knappt mig själv läsa. Jag beundrar de som orkar arbeta med detta dagligen, tänk er barnkalas fast typ varje dag.

Blev lite besviken på denna arbetsmiljö men blev ändå imponerad över hur duktiga alla barn var på sina respektive aktiviteter. De flesta gick och hämtade sitt material och arbetade med detta. Andra fick utbrott, gråtattacker (trotsperiod?), bråkade eller stod i kö. Först ville Frank bara sitta i mitt knä men sen tog han fram rosa tornet och bruna trappan. Det var sååå roligt att se Frank "arbeta". Han hämtade en matta som han rullade ut på golvet och hämtade kloss efter kloss i rätt storleksordning och stapplade på varandra. Sen plockade han undan, rullade ihop sin matta och ställde undan den utan att klaga. Han hämtade en bricka med tvål som han rev på ett rivjärn ner på ett fat och sen stoppade med sked i en burk. Han satt och åt frukt tillsammans med ett annat barn vid ett litet bord. De satt och pratade, diskuterade vad det var för frukt på en tavla som hängde vid bordet. Han klippte remsor med sax, lade pussel och försökte pilla på sånt han inte fick ; )

Efter två timmar, klockan 11.00 var det samling, det hade jag sett fram emot. Idag var det ovanligt många barn då de skulle fira två födelsedagsbarn. I vanliga fall brukar de dela upp barnen i två grupper så jag tror det brukar vara lite lugnare. I dag var det kaos även här. Dessutom bjöd födelsedagsbarnen på frukt så då var det ännu mer tumult... alla ville ha frukten som stod på golvet och hade svårt att koncentrera sig. Först var det upprop. Allas namn ropades upp och de sträckte upp handen och sa "Ja" en efter en. Frank skrek "häääär" och sträckte upp båda armarna i luften. Vi sjöng "Ja må han leva" och "happy birthday". Sen fick födelsedagsbarnen ett varsitt kort och de fick berätta lite hur de hade firats på morgonen och önska låt... det blev "lilla katt". Frank blev som vanligt arg när jag sjöng. När födelsedagsbarnen skulle gå runt och bjuda på frukten blev det kaos igen. Här var det svårt att alla skulle få frukt i tur och ordning. Det var verkligen djungelns lag som rådde. De som lät mest fick mest frukt och det var vissa som inte fick alls om inte jag hade sagt till. Förstår att det är svårt att ha koll på alla men det kändes inte bra. De som satt på sin plats utan att skrika hade inte fått nån frukt. Frank hängde gärna på och skrek om de andra skrek men just när det gällde frukten så satt han bara still och sa typ till mig att han också ville ha. När han aldrig fick sa han bara "ohhh" och typ höll handen för ögonen uppgivet.

Efter denna upplevelse var det lunch. Då skulle alla gå två och två på led till matsalen. Ja ni förstår.... det var också kaos. Farah en lugn äldre tjej verkade gilla Frank. Verkar som hon tar hand om honom lite. Hon vinkar alltid jättemycket när vi ser henne i fönstret om morgnarna och hon ville sitta bredvid honom i samlingen och typ gullade lite med Frank, kittlade honom och klappade honom på huvudet och så. Sen när vi skulle till matsalen ville hon hålla Frank i handen. Så vi gick där alla tre. Vissa grät, vissa sprang i väg och gömde sig och vissa gick själv. I matsalen fick jag och Frank sitta vid ett "ensambord" bara han och jag. Det var tydligen lite av en ära och då fick Frank själv hämta maten i köket, servera och plocka undan. Han var stolt när han visade hur man gjorde. Först åt man grönsaker och Frank åt upp hela morotsskålen själv. Han hällde upp mjölken själv och visade vägen till köket där han väntade på sin tur att hämta små karotter med mat. Han tog för sig själv, åt själv och plockade undan. Lade kniv och gaffel i rätt låda osv. Till och med torkade bordet med trasa och sopade golvet gjorde han. Det var roligt att se. Efter det gick vi hem och Frank fick sova hemma. Jag var helt slut...förstår om han också är det på kvällarna.

Det verkade iallafall som att Frank var väldigt stolt över att jag var där och berättade för de andra barnen vad jag hette under samlingen. Han ville inte gärna att jag pratade med de andra barnen som såklart var lite nyfikna. Frank hade stenkoll på mig och följde mig vart jag än gick, till och med på toa. Han hade även koll på alla andra och sa tex att Marks mamma brukar hämta klockan fyra osv... hihihi

Det som kändes jobbigast förutom den högljudda arbetsmiljön var att de aldrig fick leka. De fick aldrig springa och jobbade aldrig ihop. Visst att de satt tillsammans och åt frukt eller läste bredvid varandra men jag saknade den fria leken, utklädningskläder, dockor, bollar, små mysiga rum osv. Jag tror inte att detta arbetssätt passar Frank och hoppas han trivs bättre på nästa förskola han hamnar på. Hoppas de får vara ute mer och springa av sig lite och vara barn. En kombination hade varit det bästa!

Kul var det iallafall att se Frank i sin dagliga miljö, se hur han är mot de andra barnen, hur liten han blev men ändå så otroligt duktig. Mamma blev stolt =) Kul att lära känna de andra barnen och pedagogerna också.

Frank och magen

Frank har visat intresse för magen ett tag men nu börjar det bli lite mer uppmärksamhet och han pratar om bebisen och kan komma och pussa magen eller prata om den. Han säger "Stoooor mage!!"

Han har frågat vart bebisen kommer ifrån och då pekade jag och han svarade "Rumpan?"

Han vet att bebisen inte har några tänder utan dricker mjölk från mammas bröst. Han har några ggr själv velat prova, hoppas det inte håller i sig ; ) När han såg en bebis i Gränby Centrum sa han "Bebisen har inga tänder" osv... han snappar upp allt man säger och är intresserad av bebisar över lag. 

Är så himla nyfiken nu på hur det kommer bli när bebisen är född, hur Frank kommer reagera och vara mot den. Han verkar liksom redo att hjälpa till för han säger att han ska bära försiktigt och att det är hans bebis. Tror han kommer vara både väldigt kärleksfull och även bli frustrerad... han är ju en kille med mycket känslor om man säger så!!

Sångstund

Frank tittar på en video där Isak sjunger "Karlsson på Taket". Han kan titta på den här snutten hur många ggr som helst och försöker sjunga med. På slutet tittar Isak in i kameran och varje gång säger Frank "Heeej Siha"

Älskade Frank.

Frank är just nu i en helt underbar period. Känns konstigt med tanke på vilka omställningar han gått igenom och ställs inför. Lugnet före stormen. Han är så rolig, glad och kärleksfull. Det märks att han behöver mycket närhet nu och kommer och gosar, bara luktar på mitt hår, gnider sin kind mot min eller vill kramas/bäras. Varje morgon kommer han till mig och kan ligga och kramas i säkert 15-30 min. Sen när klockan är sju och jag säger att det är morgon då studsar han upp. Även när jag hämtat honom från förskolan vid två och han precis vaknat då kan han sitta i mitt knä, helt tyst och bara mysa i 30 min. Dem stunderna är underbara!

Han skämtar mycket nu och det bubblar ord ur honom. Det är så roligt och höra vad han tänker och jag kommer på mig själv att skratta flera ggr per dag åt honom. Önskar man kunde få komma ihåg detta, sättet han pratar på, ordvalen, rösten och uttrycken.

Han är hjälpsam också och gör faktiskt det man ber om för det mesta. Han lyser av stolthet när han tex hjälpt till att städa, laga mat eller andra sysslor. Han drar vagnen hela vägen till förskolan och till och med in i förrådet. Han vill göra det mesta själv förutom att leka, klä av och på sig och ibland äta. Han behöver nästan Alltid ha nån med sig när han leker och han ska nästan Alltid leka med bilar eller tåg.... inte min favorit direkt!

Några Instagrambilder från senaste veckorna:

Vill gärna leka med tågbanan... men inte själv! Han ska ha ett lååångt tåg och jag får en eller två vagnar ; )

Ibland när jag hämtar på förskolan sover Frank i vagnen, mys! Känns som när han var bebis.

Leker gärna med Isak så ofta han får. De börjar mer och mer kunna leka IHOP.

På middagsbjudning hos Isak o co. Frank åt typ tre portioner fruktsallad och myser med kompisen i soffan framför Teletubbies.

Hälsar på farmor. Älskar leka med bilarna där, hoppa i sängen och blöjbytena som är i handfatet.Vill ju självklart göra som henne och ha kryckor när han går ut.

Eftersom han varit så glad och härlig nu en ganska lång period så blev jag lite förvånad över att höra att han på dagis knuffas oprovocerat och ibland även har bitit andra barn. De tror att det beror på omställningen med bebisen som kommer eller att det är för att han har svårt att kommunicera som de större barnen men det är ju konstigt om han gör det helt oprovocerat. Kan ju förstå om han är frustrerad och inte vet hur han ska uttrycka det. Hemma kan han slåss ibland när han är arg men inte så ofta. Kanske han bara vill ha uppmärksamheten som han får när han gör nåt dumt.

Känns sådär att Frank ska behöva stå ut med ännu ett förskolebyte, nytt hem och ny familjemedlem på så kort tid. Jag och Emil är beredda på att ge honom allt vi har den kommande tiden.

Det börjar närma sig...

Nu är jag i vecka 36+6. Frank kom i vecka 36+4... jag har alltså gått över tiden ; )

Kan inte fatta att det bara är några veckor... eller kanske bara dagar kvar tills vi får träffa lilla tjejen. Det har kommit lite i skymundan att vi ska ha barn nu när det varit så mycket annat. Emil kom på här om dagen att vi måste ju låna bilbarnstolen, det har vi helt glömt bort. Jag har börjat sova med plastskydd i sängen och tagit fram profylaxboken att repetera andning. Emil får inte längre dricka alkohol och måste alltid ha med mobilen.

Mio har gissat på att förlossningen blir i morgon hihihi. Idag började jag tro att det var sant för jag har haft ovanligt mycket sammandragningar i dag, kraftiga och nästan så fort jag rört mig. När jag lämnade och hämtade Frank var jag tvungen att stanna på vägen ibland och luta mig framåt och hänga på vagnen för att det skulle släppa. Jag har känt av bebisens kroppsdelar som putat ut och haft riktigt ont i bäckenet. Antagligen ett sätt för kroppen att säga ifrån att jag måste vila nu när det varit mycket packning och städning de senaste dagarna. Nu har det iallafall blivit lite mer verkligt att det snart är dags.

Jag mår bättre nu, är piggare. Kanske för att blodvärdet stigit från 102 till 107. (Med Frank var det på 115). Jag har inte haft lika ont, förutom nu efter helgen då pga städningen. Jag har inte blivit så mycket större trots att jag äter sötsaker efter varje middag. Jag väger 67 kg och har gått upp ca 13 kg men väger ändå mindre än när jag fick Frank, då började jag på högre startvikt. Magen har stannat av lite i växten känns det som men naveln har ploppat så jag är större än med Frank. Frank låg viktmässigt lite under kurvan när han föddes och lilltjejen ligger lite över. Nätterna ser jag inte längre fram emot. Ligger antingen klarvaken större delen av natten eller så ligger jag och vrider och vänder mig och kan inte hitta nån skön ställning alls. Går upp och kissar säkert varannan timme. Oh vad jag längtar till min normala kropp. Har svårt att förstå att jag kommer bli som vanligt igen... eller så småningom. Först ska man ha en degklump till mage och klot till bröst. Sen ska man gå omkring och lukta spya och ha mjölk rinnandes ur en och konstant känna sig smutsig... med taskig hållning, obefintlig rumpa och hår som man tappar i drivor hihihi... ja ja nu är man beredd iallafall!! Det blir inga vanliga byxor med till BB iallafall =)

Bästisarna

Flera gånger i veckan träffar vi Isak och Rebecca i någon form i samband med lämning eller hämtning på förskolan. Det första Frank frågar numera när jag kommer och hämtar är vart Isak är "Siha och Becca" som han säger. Vi brukar nästan alltid följas åt på vägen hem vilket både underlättar men också tar längre tid. Trevligt ändå att få prata lite med Rebecca och slippa kämpa allt för mycket med kläderna. De gånger Isak också är i hallen kan det bli mkt kramar, pussar, brottning, skratt och bus men det går också väldigt lätt att klä på Frank för det är bara att säga att vi inte hinner följa med Isak om han inte klär sig nu och då går det undan. På vägen hem ska de åka lite rutchkana, leta efter pinnar, dra varandras vagnar osv... så det kan ta lite tid. 

Vissa dagar följer vi med hem till någon av oss och då är glädjen stor... konstigt nog. För hur mycket de båda än tycker om varandra så kan de också bråka väldigt mkt så man undrar varför de tycker det är kul att träffas. Ibland går det jättebra och då är det underbart att se dem leka och skratta ihop. Skönt också för Rebecca och mig att sitta en stund och prata... då går em lite fortare. 

Jag blir glad av att se dessa killar ihop, det är som att de verkligen hållt ihop sen bebisar och de tycker verkligen om varandra. De har en särskild kontakt, det märks när de får syn på varandra ute i hallen på förskolan. Isak är ju den kramiga typen men Frank kastar sig aldrig kring halsen på nån som han gör med Isak med en gång. De pussas och kan liksom inte släppa varandra. De triggar varandra och skrattar hejdlöst. De är trygga med varandra och tänker på varandra när de inte ses... så himla gulligt! Själv blir jag rörd varje gång Isak kommer fram till mig och hälsar och klappar mig på armen (bara för att jag brukar göra det på honom hihihi)

Enda saken som känns tråkigt med flytten till Storvreta är att inte få ha denna härliga familj runt husknuten!

Homestyling

Välkommen hem till oss:

En sån underbar känsla: inga leksaker, inga kläder, inga sladdar, inga fula köksmaskiner... bara en massa fina saker framme, tända ljus och nya blommor! Varför kan man inte alltid få bo såhär?  Dagen till ära, när lägenheten är som finast, flödade solen in... jag bara njuter! Tyvärr var solen inte lika uppskattad hos fotografen då det gav lite konstiga skuggor på bilderna. Hon var iallafall jättebra och trevlig och tyckte att vår lägenhet var jättefin!! Ser fram emot att se hennes bilder.

Storstädning

Hela helgen har vi storstädat inför fotograferingen till visningen av lägenheten. Vi fick hjälp av mamma och pappa tack och lov! Utan dem hade det aldrig blivit så bra. Eftersom jag knappt varit på benen sedan ett halvår tillbaka så behövdes det städas om man säger så. Det har aldrig varit så fint som nu. Fick även låna världens grymmaste maskin som tvättade golvet, väggar, mattor... ja allt! TV shop är inte att förakta ; )

Stort tack till min fina älskade man som när det gäller alltid jobbar på utan att klaga! Måste säga att vi är ett grymt team. Själv städade jag och rensade så jag knappt kunde gå på söndagen. Kan inte minnas när jag rörde mig så mycket. Det är liksom svårt att sitta på soffan och titta på när andra städar. 

På söndagen var Frank hos Kina och Ingemar så vi fick koncentrera oss på det sista. På kvälllen slappnade vi av på Stubben där det bjöds på stor familjemiddag. När vi kom möttes vi av två små grabbar som skrattade så det kluckade och jagade varandra... härligt! Frank hade så roligt att han knappt brydde sig om oss. Det var skönt att få njuta av den goda och lyxiga middagen i lugn och ro medan Frank lekte nöjt själv eller med Hugo. Tänk att vi kommit till den perioden att vi båda får sitta en hel middag och äta... då skaffar vi ett till barn, hur tänkte vi? ; )

Det slog mig att jag är i vecka 36, samma vecka som när Frank föddes. Jag hade dessutom storstädat en hel helg och innan Frank kom hade jag min 30 års fest där jag fixade all mat och städade lokalen mm precis innan. Dagen innan Frank kom var vi dessutom på familjemiddag på Stubben... så kanske att vattnet går i natt då?

Vår lilla röda stuga

Äntligen var det vår tur. Efter att ha gått på en massa husvisningar och nästan köpt ett hus som vi fastnat för så hittade vi denna lilla pärla. Det var jobbigt att börja om när vi inte fick huset i Vattholma men som vi sagt så finns det alltid en mening med allt. Redan några veckor senare gick vi på visning på detta hus och kände båda två en bra känsla när vi var där. Det var mycket vi ville göra om men inga akuta fel som måste göras om och det viktigaste... det var bra läge. Det var ett riktigt litet rött hus med charmigt snedtak, solläge, lummig och insynsskyddad hörntomt, tvättstuga och öppen spis. Det var inte särskilt många som gick på visningen så vi kände för en gång skull att vi hade en chans.

Budgivningen var jobbig, det var bara en annan budgivare intresserad men det kändes hopplöst när det började närma sig vår smärtgräns. Kändes som dem aldrig skulle ge sig. Det var en otroligt skön känsla när mäklaren ringde och sa att de andra hade dragit sig ur och att huset var vårt. Vi lade första och sista budet och på mindre än en vecka var papprena påskrivna.

Det har hela tiden känts bra med detta hus. Även säljarna är ett pensionerat par som vi verkligen gillar och som verkligen har tagit hand om huset. Det märks att de gillar trädgården och de är så gulliga och skulle köpa in ved åt oss, lämna verktygen de inte vill ha samt laga både takpanna och golvbrunnar. På besiktningsgenomgången träffade vi dem en andra gång och då kändes det som vi kände dem. Vi ska även få komma dit igen så de kan lära oss allt om ventilationen, värmen och eldstaden.

Inför besiktningen var jag lite nervös. Inte för att det skulle finnas nåt dolt fel för det hade dem ju redan gått igenom men för att kanske bli besviken och ångra sig. Tänk om det var mycket mindre och slitnare än man kom ihåg det? Som tur var kändes det snarare bättre och större än tidigare och vi hade fortfarande en bra känsla även efter denna gång! Nu längtar vi bara tills vi får flytta in och göra det till vårt!

Tiderna förändras

I morse skulle Emil prova lämna Frank på dagis. Han har ju inte gjort det på flera veckor då jag varit hemma men nu när det börjar bli så jobbigt för mig så tänkte vi göra ett försök. Förra gången vi gjorde ett försök var när jag var sjuk men det blev ett stort fiasko. Frank ville vara hemma eftersom jag var kvar hemma och vägrade följa med Emil.

Den här gången låtsades vi att jag skulle till jobbet så jag gick typ 10 min före dem och tog en tidig morgonpromenad. Det gick jättebra, han brydde sig inte om att jag gick och tydligen hade lämningen gått bra. För mig gick det låååångsamt... men det var ganska skönt att strosa i halvmörkret och titta på alla andra som var på väg till jobbet. Med mitt tempo går det ju inte att stressa på så jag vaggade fram där och tänkte en massa. Försökte mig på lite mindfulness hihihi men vet egentligen inte så mycket om det. Önskar jag kunde njuta mer av tiden nu som jag gjorde förra gången och jag ska försöka tänka mer positivt. Blir deppig emellanåt men det hänger ihop med hur mkt ork jag har.

Kom att tänka på tiden med Frank när han var mindre och hade ovanan att vakna vid fem varje morgon. Då satt han och jag i sandlådan redan vid sju på morgonen och alla som var på väg till jobbet då tyckte nog vi var tokiga hihihi. Ibland är det tur att tiderna förändras, i morse vaknade Frank strax efter sju... skönt! Tänk vilken skillnad från innan man fick barn.... nu tycker man att det är sovmorgon om man får sova till sju!

ABC

Min lilla kille har blivit så stor. Han kan så mycket, förstår så mycket och vill lära sig hela tiden. Igår när jag hämtade efter förskolan så fanns det ett paket i brevlådan från Goboken. Frank blev så glad att det var till honom och vilken hit innehållet blev. Det var "ett prova på" bokstavspaket med bokstavsmagneter, bokstavskort, sånger och  boken om A med tillhörande ljudbok. Frank satt säkert med dem där magneterna i en timme och var jätteduktig och placerade ut bokstäverna rätt. Han kunde redan en massa bokstäver eftersom vi har ett bordsunderlägg med alfabetet på som vi fick av Patricia och Aurora men jag blir förvånad över hur snabbt han lär sig. Vi brukar fråga tex "Var är Sams bokstav?" Så pekar han på S osv. 

Boken handlade som tur var om ett bokstavståg och vagnen A. Vi läste den säkert 3 ggr och sen lyssnade vi på ljudboken ett antal gånger. Det var så spännande att lyssna till tågvisslan för då fick man vända blad. Jag blir så glad att få göra annat än att sitta på golvet och leka med bilar hihihi. Vi satt hela eftermiddagen med detta.

Hämtade Frank vid två igår för att slippa momentet "Jaga/klä på/få hem" honom. När jag hämtar vid två sover han fortfarande, han är påklädd och ligger klar i vagnen och det är bara att köra hem honom i lugn och ro... så himla skönt och värt att ha honom hemma ca 2 timmar längre. När han vaknar sen är han på världens mysigaste humör. Han är kramig och vill bara sitta i mitt knä en stund. Vi kan sitta där tysta och bara njuta. Det blir liksom mer kvalitetstid tillsammans än när jag hämtar senare. Då är vi båda trötta och jag hinner knappt leka med honom för att jag måste fixa middagen.

Sen när han vaknat till är det mellis och då vill han oftast ha "fuktsallad". Igår satt vi och pratade om vilka frukter som var i och vilken han tyckte var godast. Äpple är favoriten nu och det ska vara MED skal. Däremot är det oftast mandarin eller apelsin han ber om på kvällarna. Han ska även ha keso och kanel i "fuktsalladen". Han hämtar kanelen själv och häller i det tillsammans med keson själv. Igår åt han helt sjukt mycket keso, stora skedar bara skyfflade han in. Tydligen äter han jättemycket på dagis nu... så mycket att fröken blir förvånad och måste berätta det för mig varje gång. Han kan äta stora lass med rivna morötter och ändå äta mycket mat på det. Hemma äter han också jättebra vid alla måltider numera så han kanske är inne i en växtperiod? Sen får han ju en flaska mindre välling där på natten. Detta gör ju att han är hungrig på morgonen och själv ber om frukost. Vi blir förvånade varje gång och lyckliga av att han vill sitta och äta med oss. Det är så mysigt att sitta tillsammans allihopa vid matbordet och prata. Till frukost just nu är det "bullemacka med mera smör" som gäller, alltså dubbelmacka med messmör.

Familjemys

Har haft en skön men ganska intensiv helg. Har egentligen inte gjort så mycket utan njutit av familjehäng men däremot var jag och Frank själva halva lördagen så jag var ganska trött efter. Emil var ute med grabbarna då så han var trött hela söndagen... Det var härligt att verkligen umgås hela familjen. Det märktes att Frank njöt av det också och han var överlycklig att slippa gå till dagis.

Frank: "Inte gå till dagis inte?" 

Jag: "Nej vi ska vara hemma idag"

Frank: "Heeela dagen?"

Han har varit på spralligt och härligt humör hela helgen, pratat hela helgen, hjälpt till och bara varit härlig förutom en stund på söndag em eftersom han hade vägrat sova på dagen. Ett napp i bilen hem från farmor och Ingemar gjorde susen. Däremot däckade Emil en stund efter middagen och lagom till att han vaknade till däckade jag i soffan hihihih.... pigga familjen!

På fredagen kom farmor förbi en snabbis på spontanbesök, väldigt mysigt. Frank slutade inte prata om farmor efter det. Som tur var skulle vi ju träffa henne på söndagen men hela lördagen tjatade han =)

Frank har alltid gillat att kramas på skötbordet men nu mer än någonsin. Perfekt för mig då jag slipper bära honom.

Hjälper till att klippa pappa. Fick även passa på att klippa lite på Frank, det gäller att vara snabb bara. Vi har inte riktigt vågat klippa Emil tidigare och frågan var hur Frank skulle ta att pappas hår var borta vid nattningen men det gick bra, kanske för att han själv fick vara med och ta bort det? Skönt att även pappa kan natta numera.

Sedan blev det bullbak med pappa. Passade mig perfekt att vara projektledare och sitta och läsa receptet hihihi Föreklädena ett måste såklart! Frank skulle smaka på allt! Han var mäkta stolt när han skulle bjuda farmor och Ingemar på bullar dan efter.

Nostalgitripp

I går fick vi alla bilder från när Emil var liten inscannade från diabilder till sticka. Så himla kul att se hur hans uppväxt varit, hur lik han är Frank på vissa bilder och hur lik han är sig idag. Läskigt ibland också och se hur lik han är sin pappa på vissa bilder. Det bästa är även miljöerna, färgerna, bilarna och kläderna.... jag garvar ihjäl mig. Undrar om vi kommer titta tillbaka på oss när vi var unga och garva lika mycket hihihi....

Myser med pappa och favorit snuttefilten + napp.

En blond Emil. Kan se likheten med Frank här.

Min absoluta favoritbild!

Emil bakade med pappa Arne precis som Frank bakade med Emil här i helgen.

Här med fina Kina i bärsele. 

Emil i sitt rätta element, ladugårdsoverall och keps.